Jaa, nu sitter jag här på bussen till flygplatsen och gråter. Självklart gör jag det, det är ju mig vi snackar om. För just nu har jag precis sagt hejdå till mina underbara vänner, något som jag inte kunde förbereda mig på mentalt. Jag gråter att sorg, av tacksamhet och av glädje. De har satt så djupa spår i mig och det är jag evigt tacksam för. Rakel t ex, fastän jag kunde jättelite spanska i början så har hon tappert hjälpt mig att lära mig mer och alltid skrattat med glimten i ögat när jag sagt nåt knasigt. Som när jag skulle fråga vem som beställt quesadilla och istället sa "Quien es la quesadilla?" Alltså Vem är quesadillan? Detta blev en standardfras under de sista veckorna på Piña. Och Rakel har alltid alltid alltid ställt upp när nån behövt nåt. Det fanns aldrig några tvivel hos henne. Hon sprang ärenden hit och dit och det spelade ingen roll vad det var. Som när vi åkte in till pochutla när jag hade blivit getingstucken. Och hon är så fantastisk då hon alltid har ett leende på läpparna. Sedan svär hon som en tok, men hon gör det på ett sätt som får alla att skratta. Och samtidigt som hon är supersnäll så kan hon verkligen ta tag i saker när det behövs. Det beundrar jag! Min storasyster som jag aldrig hade!  Och Balder har jag haft så himla roligt ihop med! Vi har samma humor och vi har delat många skratt och även tankar om livet. Det har också varit skönt att kunna prata svenska med honom när hjärnan ger vika efter all spanska! Vi hängde egentligen bara i ca 3 veckor, men jag är så glad att vi lyckades skapa en så fin kontakt! Vänner kan man aldrig ha för många av!! Och vad roligt det har varit att lära känna Helena mer! Innan visste vi knappt nånting om varandra och nu har vi levt med varandra i 6 veckor i sträck. Vi har pratat om allt mellan himmel och jord och jag har känt mig så himla trygg med henne. Jag beundrar hur hon vågar göra allting utan att ens blinka. Och ibland har jag nästan blivit bekväm när hon har kört sitt race och jag bara hängt på. Nee, hon har verkligen varit en klippa för mig under hela den här perioden och vi har både gråtit och gapskrattat ihop. 

 

De andra jag jobbat med och träffat har också varit helt fantastiska. Detta har varit en upplevelse som jag aldrig någonsin kommer glömma, inte ens om jag blir dement, det ska jag säga! Och så märkligt livet kan vara, första halvan mådde jag piss, räknade ner dagarna och bara genomled jobbet, medans andra halvan njöt jag av varenda sekund på och utanför Piña! Jag började nå toppen av berget som jag kämpigt försökt bestiga. Och nu sitter jag här och gråter för att jag inte vill åka hem. Allt där hemma känns så avlägset, det går nästan inte att ta in. Så om jag är ledsen när jag kommer hem så beror det inte på att jag inte saknat er där hemma, utan att jag haft det så fruktansvärt bra här i Mexico, och tur är väl det!! Något vi gjort en del här i Mexico som jag aldrig kommer glömma är när vi har legat på marken eller på stranden och kollat upp på stjärnhimlen på kvällarna. Det är verkligen nåt helt outstanding med att göra det som inte går att förklara med ord. 

 

Jag har lärt mig så mycket här, och då menar jag inte bara spanskan, utan mycket om mig själv. Saker och värderingar som jag inte trodde jag tyckte och kände. Jag har också lärt mig att kommunicera utan att använda något språk alls. Ibland när jag jobbade med barn så kunde jag inte riktigt uttrycka mig perfekt på spanska, men ändå lyckades jag få en av de blygaste barnen att springa runt och skratta och busa. Då kände jag mig riktigt stolt!! Sedan kan jag ju tycka att jag hade fått ut mer av praktiken om jag kunnat mer spanska från början, men det är lätt att vara efterklok! Jag har även lärt mig hur lite som krävs för att faktiskt vara lycklig. Jag träffade många som knappt hade mat för dagen och de bemötte mig med ett leende på läpparna. Jag tror att vi har alldeles för mycket tillgångar i Sverige och det gör att vi bara vill ha mer. Och det är fel att hela tiden sträva efter lycka, istället för att bara leva, uppskatta det man har och då kommer automatiskt lyckan till en. 

 

Alla människor här i zipolite har verkligen gett mig en stor säck med guld i form av erfarenheter som jag kommer dela med mig av när jag kommer hem. Och nån gång, nån gång ska jag tillbaka! För detta är ett av de mest fantastiska ställena i hela världen, och då har jag rest en del tidigare! Jag skulle vilja ta med mig hela världen till zipolite bara för att visa!  Så nu står jag här på toppen av berget och utsikten ser helt fantastisk ut! Där bortom havet ser jag erfarenheterna. Jag är inte riktigt där än, men snart, när jag vågar, tar jag sats och slänger mig ut för att sedan kunna bestiga nästa berg. Och frågan är inte om det kommer bli lika bra, utan bara, Vart bär det av? 

 

Jag vill tacka alla på Piña för allt de har jag gett mig. Och alla där hemma som stått ut med att jag knappt hört av mig senaste tiden. Snart ses vi igen och jag lovar att det blir en blandning av skratt och gråt, för det är ju mig vi pratar om. Lilla Emilia. Jovencita! Nos vemos Mexico! Hasta la proxima!