Prego, Italia!

Publicerat 2019-07-14 19:25:49 i Allmänt

Då var vi framme i Verona. Staden som mamma tipsat om och som vi absolut inte fick missa! Först hade vi nog tänkt åka via Milano, men följde sedan rådet att åka via Verona istället. Och glada var vi över det. Inte för att vi vet hur Milano är, men Verona var en riktig fullträff!
Vi bodde ganska nära tågstationen, så det var ingen lång bit att gå med väskorna. Ett tips om du reser runt med tåg och om du är ute en längre tid, är att inte ha så mycket packning med. Jag hade min backpackingväska + en vanlig rygga (och en liten handväska som var nedpackad). Martin hade en rullväska + vanlig rygga. Tro mig, åker du under sommaren spelar det ingen roll hur många uppsättningar av kläder du har. Du kommer ändå svettas ner dem på ett par timmar. Både Martin och jag kände nog att vi tog hem priset i VM i svettningar denna resan. Herregud har nog aldrig svettats så mycket i mitt liv. I kluderat när jag går på gymmet. Förstår ni då?!

Men tillbaka till Verona. Boendet var bra. Typ som en lägenhet med sovrum och externt badrum. Frukosten var inget att hänga i granen, då den nästan var obefintlig. Men det gick bra ändå!
När vi hade installerat oss tog vi oss in till stan till fots. Ca 20-30 min promenad och vi var mitt i smeten. Det första du ser är en mini version av coloseum. Arenan där konserter och operor spelas. Vi ville klart gå på en sådan, men det var uppehåll just de datumen vi var där. Men själva arenan var otroligt fin att bara åskåda. Särskilt på kvällen när belysningen sattes igång. En av kvällarna satte vi oss vid en restaurang precis vid arenan (finns massvis bara så du vet). Åt en carbonara och bara njöt. Vid måltiderna i Italien finns det egentligen bara A eller B. Pizza eller pasta? Ne, men självklart finns det annat också, men det är ofta de två maträtterna som man står och väger mellan. För de är så förbannat goda!! Anyway, det var helt underbart att sitta där och blicka ut över arenan, och vi njöt av varenda sekund.

Under vistelsen i Verona promenerade vi mycket, bockade av sevärdheter som Julias balkong och tog oss upp på en höjd utanför kanalen där vi hade utsikt över hela staden. Svettigt men helt klart värt besväret! Tiramisu på piazza elbe. Dock inte min favorit, då det knappt var några kex i! Mammas egna är faktiskt mycket bättre!

Under en av kvällarna började det blåsa riktigt ordentligt. Så pass mycket att vi hörde glas vältas från bord på restauranger och krossas i marken. Vi hade redan börjat vår vandring hem mot hotellet vid det här laget, och tur var väl det, för snart kunde vi se blixtrar på himlen. Tydliga sådana. Inget muller, så de var nog en bit bort. Men blåsten innebar säkert att en stor skur var på ingång. Den kom troligtvis under natten, men med öronproppar i, la vi ej märke till detta, utan sov djupt djupt! 
I Verona stannade vi 2 nätter, men vi hade gärna stannat längre i denna lilla mysiga och genuina stad. Tack mamma för tipset!

Dags att fortsätta färden i Italien, men mer söderut!

Direktlänk, 0 Kommentarer

München & Neuschwanstein slott

Publicerat 2019-07-05 12:56:05 i Allmänt

Första stoppet var alltså München! Olyckligtvis blev tåget ca 3 h sent, då det hade brunnit på ett spår. Men, ingen fara för oss, just go with the flow.

Väl framme var vi båda trötta och hungriga så vi gick direkt till hotellet som vi bokat innan. Kan tillägga att vi bokade samtliga boenden innan och såg till att de alla låg nära stationen. Så ca 5-10 min promenad, var vi framme på hotellet där vi blev mottagna av en jättehärlig dam i receptionen. Du vet, en sådan som kallar en "vännen" första gången man träffas. Underbart!
Direkt efter det begav vi oss till engelska trädgården som vi hade blivit tipsade om. Så otroligt häftigt att det rinner en lååång flod mitt i parken, som massor av folk badar i. Det var som en lång badplats vid en sjö, fast, en flod. Det såg rätt strömt ut också, så en hel del nöjde sig med att åka kana i floden.
Vi hade dessvärre inga badkläder med oss till parken, men vi var ändå så hungriga att det kändes okej.
En bra bit in i parken ligger Beer garden. Ett område där de säljer mat och framförallt ÖL. I ett torn spelade ett tyrolerband musik och folk klappade och sjöng med emellanåt.
Vi köpte oss varsin schnitzel med potatis och 1 l öl. Så himla mysigt ställe!! Drabbades dock av årtiondets största matkoma. Så till slut gick vi tillbaka till hotellet och la oss. Lite sömn satt väldigt fint nu.

Dagen efter att hade vi bokat buss till staden Schwangau för att se det mytomspunna slottet Neuschwanstein. Detta har ju funnits på min sevärdshetslista under en lång tid! Och ojojoj, vad det mötte mina förväntningar!
När vi kom fram till den lilla byn nedanför slottet så var det redan väldigt varmt. Keps, vatten och solbrillorna var ett måste! Köpte biljetter till slottet och satte oss på en mysig restaurang och åt lunch. Själva området var helt underbart! Som i en liten dal i det majestätiska alplandskapet. Ska tillägga att bussresan dit var mäktig! Susa runt nedanför bergen är ju inget man gör varje dag, eller hur?

För att ta sig till slottet kunde man antingen åka buss, häst och vagn (fy, stackars hästarna!! Om du läser detta, avråder jag dig starkt!) eller att promenera den långa backen upp. Och promenad fick det bli! När vi började närma oss såg vi hur enormt slottet var. Men svårt att uppfatta hur fint det var på så nära håll.
Väl inne i slottet fick vi en guidad tur (obligatoriskt för att få gå in). En del rum var under reparation, så turen var något kortare än vanligt. Kung Ludwig som hade fått slottet byggt till sig själv (och tagit slut på typ hela stadskassan), var ett stort fan av sagoslott och ville väl känna sig som en mystisk kung uppe i ett sagoslott mitt i bergen. Och jisses, han lyckades! Eller ja, alla som byggde det åt honom. Lite ironiskt var det ändå att höra att när han levde, ville han ha slottet för sig själv. Var uppe på nätterna mest och lät inte vanliga medborgare komma in. För att efter hans död öppna slottet för hela världen! Även om det bara är en pyttedel av slottet som man får se som turist.

Efter den guidade turen vandrade vi upp till en utkiksplats. Vi var lite osäkra på om vi orkade, men vi gjorde det ändå. Och tacka gudarna för det! Utkiksplatsen var en bro med helt otrolig vy över slottet. Martin, med sin höjdskräck gick bara ut till början av bron. Och jag förstår det. Det blåste ganska ordentligt och folk trängdes. För vi var givetvis inte ensamma där...
Men jag var så uppslukad av den fantastiska vyn att jag bara gick längre och längre ut på bron. Tacksam över att jag bara är 1,57 lång, vilket innebär att staketet nådde upp till nyckelbenen på mig.
Där stod jag en bra stund, faktiskt ganska ensam eftersom inte så många vågade gå ut så långt. Lyssnade på introt till skönheten och odjuret (japp, så gör jag för att maximera upplevelsen) och kände att jag inte ville gå därifrån förrän jag totalt insupit det jag såg. Tror inte jag kan beskriva i ord hur majestätiskt slottet såg ut, så jag ska inte försöka. Kan bara rekommendera det starkt starkt!!!

Gud, den här resan börjar ju riktigt bra! Imorgon går färden vidare, och till inte mindre än, Verona!

 

Direktlänk, 0 Kommentarer

Tågluff 2019!

Publicerat 2019-07-01 08:52:14 i Allmänt

Okej, nu är det dags igen! Dags för nya äventyr! Och denna gången tillsammans med min bättre hälft, som nu även är min fästman!
Innan jag berättar om denna resan kan jag bara kort säga att runt valborg åkte jag och Martin till Berlin. Vi tog nattbuss ner och tåg + buss hem. Gick hur bra som helst! Såklart man blir trött och lite värk i kroppen efter att sitta ner länge, men det fick jag ju även på långflygen jag gjort.

Berlin var en häftig stad! Hög puls och många sevärdheter för en nörd som mig! Brandenburger Tor, riksdagshuset, Berliner dom, förintelsemonumentet (wow, otrolig upplevelse. Kändes som tiden stod stilla där), Berlinmuren (eller ja, spåren av den) mm!
Sista dagen åkte vi ut till Potsdam! En jättestor slottspark som vi vandrade runt i. Och det var där och då he popped the question!
Så, lyckliga och nöjda åkte vi hem med en fantastisk resa tillsammans i ryggsäcken!

Så, vad nu då? Vad blir det nu?
-Tågluff! Eller ja, en bra bit av resan iallafall. Det här är första året som jag helt tagits med storm av klimatfrågan. Jag har läst på otroligt mycket, och inser att jisses, det sättet jag har rest på, flugit från kontinent till kontinent, funkar ju inte för vår planet! Mitt och alla andras flygande förstör ju sakta vår egna moder jord.
Så, jag tänkte. Det är dags att gå mot ett mer hållbart resande. Därav buss och tåg till/från Berlin.

Vår nuvarande resa är långt ifrån perfekt, men den är på god väg! Dessutom kommer vi få se många fler platser än om vi endast skulle flyga. Under denna resan kommer majoriteten av resorna vara på tåg. Några st med buss, då det antingen var enda alternativet till destinationen samt att tågen tog dubbelt så lång tid, vilket skulle innebära att vi skulle missa vissa anslutningar.
Vi kommer också få åka en del båt. Och jag vet, inte det mest miljövänliga, men av olika anledningar, så blev det så. Sedan kommer vi flyga hem. Och mitt mål i år är att det singelflyget ska bli mitt enda flyg under året, samt att nästa år skall bli helt flygfritt!

Nu till vår rutt!
Många timmar har jag lagt på att planera detta. Och kul är det faktiskt också! Även om det är mycket att hålla reda på! Vi köpte ett interrailkort med 7 resdagar under 1 månads tid. Av bekvämlighet bokade vi boende på samtliga ställen innan. Även ett par platsreservationer.
Nedan följer rutten:

Tåg: Göteborg-Hamburg-München ➡️ Stannar i München i 2 nätter.

Buss: München-Schwangau (tur/retur)

Tåg: München-Verona ➡️ Stannar i Verona i 2 nätter.

Tåg: Verona-Florens ➡️ Stannar i Florens i 2 nätter. Dagstur till Pisa.

Tåg: Florens-Neapel ➡️ Stannar i Neapel i 2 nätter. Dagstur till Pompei.

Båt: Neapel-Capri (dagstur)

Båt: Capri-Positano ➡️ Stannar i Positano 3 nätter.

Båt: Positano-Amalfi ➡️ Stannar i Amalfi i 2 nätter.

Båt: Amalfi-Salerno
Buss: Salerno-Bari
Båt: Bari-Igoumenitsa
Buss: Igoumenitsa-Aten
Båt: Aten (Pireus)-Paros ➡️ Stannar i 5 nätter
Båt: Paros-Aten (Pireus)
Resten av dagarna tills vi åker hem är inte helt spikade än då vi kommer hälsa på släkten!

I skrivande stund sitter jag på tåget mellan Hamburg och München. Hittills har det gått bra! Liten förvirring i Köpenhamn, då det var oklart om nattåget faktiskt skulle komma eller om vi skulle få ta ersättningsbuss. Och väldigt dåligt informerat... Men vi kom men tåget iallafall, och lyckades slumra lite under natten!
Vi kom fram till Hamburg runt 5:40 på morgonen. Hann sedan med detta tåget mot München som gick 6:25.
Både öresundståget mot Köpenhamn samt nattåget till Hamburg hade vi bokat platsreservation till. Nuvarande tåg hoppade vi bara på och tog en ledig plats! Smidigt smidigt!

Okej vi hörs lite senare när vi är framme i München!

Direktlänk, 0 Kommentarer

Sista dagarna! Hejdå Sydamerika! För den här gången...

Publicerat 2018-11-29 17:04:29 i Allmänt
Jaa, då återstod bara de sista dagarna av vår månadslånga tripp på denna avlånga kontinent. Vädret i Rio kunde givetvis varit bättre, men hey, man kan inte få allt här i världen. Så vi gjorde det bästa av situationen. Medan jag och Maria hade några dagar kvar i Rio, var de några i gruppen som redan imorgon skulle ta flyget hem. Därför bestämde vi oss för att gå ut och äta sista dagen tillsammans. 
Restaurangen blev ett bufféställe med maaaassa mat. Och självklart caiprinha. As always. 
Efter maten bestämde vi oss för att gå ut på klubb. Maria valde att åka hem till hostelet, men jag kände att jag åtminstone ville ha 1 utekväll på denna resan. Vi tog en taxi till klubben och var näst intill ensamma på dansgolvet när vi kom dit. Så vad gjorde vi? Köpte varsin caiprinha och startade dansgolvet själva. Några i gruppen var redan lite runda om fötterna och jag kan lova att vi fick en hel del skrattanfall åt de olika dansstilarna som visades upp i gruppen. Under kvällens gång fylldes dansgolvet på, och här i Brasilien kunde faktiskt folk dansa. Inte bara stå och pumpa i luften, utan faktiskt dansa. Lite senare kom även en kille upp på scenen och spelade saxofon. Några tjejer i gruppen filmade för att visa de som hade valt att åka hem. 
Efter att vi svängt våra lurviga några timmar så kände jag att det var dags att åka tillbaka, så tillsammans med några vänner, tog jag en taxi tillbaka till hostelet och gick och la mig. Nöjd och belåten. 
 
Dagen därpå vaknade vi i vårat dorm. Kan säga att det blev en ganska kaos morgon, då en tjej i gänget hade vaknat naken i en annan tjejs säng och sängen var, jaa, blöt. Ingen visste vad som hade hänt. Hade hon haft en mardröm eller vält en vattenflaska i sängen? Mysteriet, som aldrig fick en lösning. För mig och Maria gick det ganska fort att packa ihop våra saker(vi skulle nämligen checka ut idag. Eller ja, vi två skulle bara byta rum, men några av de andra tjejerna skulle ta flyget hem) men för några av de andra som hade spridit ut sig över hela rummet var det helt klart en utmaning som hette duga. Jag sprang ner, fyllde på vatten, gav ut resorbs och försökte hjälpa till så gott det gick. Tro det eller ej, men det blev faktiskt en hel del skratt under den här morgonen, trots kaoset. 
 
När alla checkat ut gick vi ner till stranden och satte oss på ett café för att äta lunch. Vi lyckades få dit vår gruppledare också för att säga hejdå. När vi hade suttit där en stund hörde jag plöstligt ett tjut och gapskratt från två av tjejerna i gruppen. De hade öppnat videon som de hade filmat på saxofonkillen igår, och upptäckt att kameran hade varit vänd bakåt. Alltså hade de filmat flera minuter av klubbens bakre del(typ bara svart vägg). Snacka om rolig tabbe!
De var nu jag faktiskt insåg att jag skulle sakna denna gruppen! Tänk vad vi hade upplevt tillsammans. Som tur var var det en del som skulle stanna några dagar till, så vi var inte helt ensamma kvar. 
Vi sa hejdå till vännerna och planerade vad vi skulle hitta på resten av tiden i Rio. 
 
Jag och Maria valde att dela på oss under morgondagen. Hon åkte och shoppade medan jag och några andra i gruppen åkte till ett stort muséum. Påvägen dit gick vi både förbi Copacabana(som vi såg ganska ofta eftersom det låg nära där vi bodde) och Ipanema. Inte superimponerad då det inte var så bra väder, och det inte var några som badade. Men muséet däremot - alltså WOW. Det var nog det häftigaste muséet jag varit på. Temat var typ Historia, Nutid, Framtid, och handlade om vår planet, vårt samhälle och allt som hör därtill. Hur jorden har utvecklats men samtidigt hur mycket den förstörs och vad det finns för prognoser för hur det kommer se ut i framtiden. Vissa menar att vi lever på lånad tid. Vi började turen i muséet med ett slags liggande bio. Vi låg alltså på kuddar på golvet och tittade upp i taket där det var en jättestor rund duk. Där visades en film om naturen och djurlivet samt stjärnor. 
Turen fortsatte med massa olika stora avdelningar att gå runt i med skärmar med olika information, ett rum med två tygstycken som flög runt i rummet till musik. Och det låter kanske flummigt, men vi blev helt förtrollade av denna. Vi alla sa att vi hade velat ha en sådan hemma. 
Ett annat rum jag alltid kommer minnas var ett mörklagt rum med massa stolpar klädda med foton med olika teman. Det kunde vara kärlek, krig, högtider, dans, you name it! Och under dessa teman fanns bilder från hela världen. Olika kulturer, människor och religioner. Det visade att även om vi är olika så är vi faktiskt ändå ganska lika i våra beteenden och handlingar. 
Jag skulle nog kunna prata om detta muséet hela blogginlägget, men jag låter er komma undan med denna korta information. 
Påvägen ut så hörde vi en grupp som stod och sjöng på ovanvåningen. Det var ju trots allt fantastisk akustik här inne. Jag smet upp och fick se en grupp med olika människor med olika funktionsnedsättningar som stod och repade i någon slags kör. Gud, det var underbart att se och höra! Jag stod kvar en stund innan det var dags att bege sig därifrån. 
 
Efter muséet gick vi och letade efter ett ställe att äta på. Påvägen hittade vi stora målningar på väggar utomhus. Ja, de var enorma. Föreställde olika slags människor. Indian, afrikan, eskimo mfl. Sists bilder föreställde Sydamerikas världsdel. Här fick vi många fina bilder må jag säga. Jag tittade upp på Sydamerikabilden och tänkte, jaa, nu har du visat mig en del av den häftiga kontinent som jag längtat efter att se så länge, och jag längtar verkligen efter att komma tillbaka!
 
Sista kvällen spenderades hos ett par i gruppen som hade tagit in på ett lyxhotell. Där satt vi och käkade och spelade kort och hade det hur trevligt som helst! Dagen därpå(sista dagen) var vi och shoppade med några av de sista i gruppen som var kvar. Jag köpte skor, bikini och lite annat. Dock blev det en aning stressigt när vi skulle tillbaka, då jag är tidsoptimist....
Vi fick hjälp att beställa taxi, men denna blev sen och när vi väl satt i bilen var det trafikstockningar lite överallt. Både jag och Maria kände nervositeten stiga. Men trots detta hann vi i god tid till flyget. 
 
Vad konstigt, nu var vi påväg hem. Denna resan var alltså påväg mot sitt slut? Hur kändes det? Ganska skönt faktiskt. Jag var redo att åka hem. Men jag visste att det inte skulle dröja länge innan jag fick tillbaka ressuget. Det jag har lärt mig av att resa är att alla stunder är inte helt underbara och fantastiska. Ibland kan det faktiskt vara riktigt jobbigt. Men det är de fina stunderna som man minns och tar med sig efteråt. Man minns sällan det som var jobbigt. Det suddas ut på något konstigt sätt. 
Jag är så tacksam att jag har möjligheten att resa på detta sättet, träffa nya människor, se ny natur, nya djur och fantastiska sevärdheter. Mest av allt är jag tacksam över att äntligen få göra denna resa med min bästa vän. Jag vet att vi kommer bära med oss detta för resten av livet. Tänk, vi klarade faktiskt att gå inkaleden och vi fick äntligen se Machu Picchu. Och mer därtill! 
 
Med det sagt säger jag Adios Peru, Argentina, Uruguay och Brasilien, och Hasta la proxima!
 
 
Direktlänk, 0 Kommentarer

Sista stoppet - Rio de Janeiro

Publicerat 2018-11-16 21:03:31 i Allmänt

Då var det dags för sista stoppet på den här Sydamerika-resan. Rio de Janeiro. En stad som nog stör på mångas bucketlist. Varför? Joo, för att Rio är en mäktig stad där det finns både underverk, stränder och fantastisk kultur.

När vi väl hade tagit båten från ibland grande tillbaka till Angra dos reis bytte vi till en buss (gud nu var vi bra trötta på transporter kan jag säga), som tog ca 3h till Rio. Vädret skulle inte bli kanon, men vi fick göra det bästa av situationen. Vi kom fram runt lunchtid, installerade oss på hostelet, tog nåt snabbt och äta, och sedan åkte jag med större delen av gruppen på en tur till Las Favelas, ett slumområde i Rio. Maria beslöt sig dock för att stanna på hostelet och ta det lugnt. Under några timmar fick vi följa med en annan guide som var expert på slumområdet och hade haft god kontakt med människorna där i ca 8 år. Och tur var väl det, för detta är inget område man strosar runt i på egen hand. Guiden varnade oss ofta för att inte ta kort när han inte sa till att det var okej. Människorna som bodde här var oftast vänliga men det fanns en hel del kriminalitet och vapen. På väggarna kunde man se skotthål. Ganska obehagligt faktiskt. Det viktigaste var att hålla ihop med gruppen och visa respekt för människorna som bodde där.
I slumområdet fanns en slags förskola där en del volontärer arbetade från olika länder. Vi gick igenom den byggnaden och högst upp fanns en takterrass där vi kunde blicka upp mot hela slumområdet.

När vi senare kom tillbaka till hotellet gjorde vi oss iordning för att dra ut till en sambakväll. Jag kanske hade förväntat mig värsta karnevalen, jag vet inte, men riktigt så var det inte. Dock var en en herrans massa folk och mitt i folkmassan satt en grupp i en ring och spelade samba. Snacka om att jag vässade mina armbågar för att få stå så nära som möjligt. Ett tag stod jag precis vid musikerna. Från vår grupp var det bara jag och Caithlyn som var intresserade. Resten stod uppe på en trapp och pratade med andra människor där. Men jag dansade med i musiken och njöt! Först var det en grupp med endast män, och sedan byttes det mot en kvinnogrupp. Måste ändå säga att kvinnorna var bäst. Ibland pratade de på portugisiska mellan låtarna och det lät som någon form av kamp då de ofta fick rop från publiken. Vi fick förklarat sen att det hade med svarta kvinnors rättighet att göra.
Nöjd och glad för att jag fått uppleva samba på riktigt i Rio de Janeiro tog vi en taxi och begav oss tillbaka till hostelet för att sussa!

Andra dagen i Rio bestämde vi oss för att åka på en rundtur för att se alla kända sevärdheter. Något som oroade oss var dock vädret. Det såg ut att bli regn. Men denna turen gick bara idag, så vi hade inte så mycket alternativ. Maria var osäker på om hon skulle följa med, då hon inte mådde helt 100. Men efter en stunds betänketid, beslutade hon ändå att följa med. Jag var väldigt glad och lättad över att hon ändå valde att följa med. Både för hennes och min skull.

Turen bestod av Rios "Must see". Vi började med att åka upp till berget Corcovado, där jesusstatyn står. Honom hade vi endast sett på avstånd nere från staden. Nu fick vi se honom på nära håll. Och jag kan lova er, det är ingen liten staty, nejnej. Vi åkte alltså upp till berget som han står på. Dock småregnade det till och från vilket gjorde att vi inte riktigt fick den fantastiska utsikten från berget som man annars kan få. Däremot var det mycket mindre folk, och därmed lättare att få bra bilder med statyn. Ibland slingrade molnen sig och vi fick då se den fantastiska staden från höjden. 3:e underverket, check!
Nöjda och belåtna åkte vi ner och fortsatte turen till en katedral som hette sao sebastiao. På utsidan liknar den templen i Mexiko. Typ chitzen itza. Ska jag vara ärlig så tyckte jag inte den var så imponerande när jag stod utanför. Men tacka gudarna för att jag gick in. Insidan var prydd med 4 st stora ränder av färgat glas med massa olika mönster. Allt från gudabilder till skog och flod. När ljuset lyste in så kändes det nästan magiskt. Nästan svårt att ta in. Men här kunde jag inte stå för evigt. Det var dags för nästa stopp, nämligen en liten stadsdel, som jag faktiskt inte minns namnet på nu. Många tyckte att den var väldigt mysig, men jag tyckte inte det var något speciellt. Lite trevliga kaféer och mysiga gator. Blir man kanske kräsen när man rest än del? Bortskämd kanske? Vad vet jag.

Fjärde stoppet på turen gjorde vi vid en känd trappa. Escadaria Selaron. Trappan är byggd på 1990-talet av Jorge Selaron och gjord av en massa keramik och mosaikplattor. Trappan går i Brasiliens flaggas färger och på sidan är den röd med massor av olika motiv från hela världen. Två plattor från Sverige hittade vi faktiskt! Den ena hade en flicka och en pojke på med Sveriges nationaldräkt. Den andra stod det God Jul på. Trappan har både varit med i film och musikvideo.
Sista stoppet på turen var kanske det bästa. Pao de acucar. Sockertoppen. Ett berg som typ ser ut som en cocostopp! Det vi inte visste var hur fantastisk utsikten var från där uppe. För att ta sig upp fick vi åka linbana i två omgångar. Då kunde vi redan början se den otroliga utsikten. Och när vi väl kom upp, jaa vad ska jag säga. Vi har upplevt mycket på denna resan, men detta var faktiskt en av mina favoritstunder. Vi lyckades nå Sockertoppen under solnedgången. Tror inte jag kan beskriva med ord hur vackert det var. Solstrålarna som sipprade fram genom molnen och speglades i havet. Lyste upp staden med en sorts mysig och lugn. Jag kunde nog stått där i all evighet. Även när solen gått ner. Då ändrades utsikten till ett glitter från stadens alla lampor. Wow. Det är detta som gör att jag älskar att resa. Dessa stunder. Denna natur och under. Bilderna av utsikten satt kvar i min näthinna ända tills vi kom tillbaka till hostelet och vi trötta la oss i sängarna och somnade.

Direktlänk, 0 Kommentarer

Ihla Grande

Publicerat 2018-08-08 17:56:11 i Allmänt
Paraty skulle inte bli vårt sista "semesterställe" som tur var! Nästa stopp var nämligen ön Ihla Grande. Först tog vi en buss i ca 2 h till hamnen Angra dos Reis, sedan 50 min med båt ut till ön. Här hade vi också kanonväder! Sol och värme! Ja, tack!
Vi anlände till ön runt lunchdags. Därför lämnade vi våra väskor på hostelet(jag och Maria lyckades även här få ett eget rum, vilket var väldigt skönt) och sedan åt vi lunch på en typ snabb-restaurang där man tog mat från en buffé och sedan vägde det. Vikt = summa på maten. Faktiskt väldigt bra och prisvärt! Blev faktiskt en del bufféer på denna resan. Också för att vi hade en del vegetarianer i gruppen, och därför var det bra att alla kunde välja vad de ville äta. Jag försökte hålla mig till min specialkost så mycket det gick, men det var inte alltid helt lätt.

Efter lunchen tog vi en promenad bort till en liten strand som kallades "The Black Beach". Vi förstod snart varför. Sanden påvägen dit var nämligen svart. Väldigt vackert faktiskt! Några i gänget valde att vända och gå tillbaka för andra ärenden, men en del av oss stannade och kunde knappt vänta med att hoppa i havet! Vattnet var ganska svalt, men ändå skönt. Solen började sakta gå ner och eftersom stranden omringades av berg kunde vi inte stanna jättelänge, med tanke på att stranden skulle skuggas snart. Och det var oftast när solen gick ner som vi kände att det var vinter.

Idag hade jag tid att gå runt i den mysiga byn och titta i affärer. Jaken på bikini fortsatte. Och med hjälp av en tjej i gruppen lyckades jag hitta 2 st!! En kungsblå och en vit med typ indianmönster(passande, eller hur?!). Jie(som hon hette) försökte pruta en massa i affärerna, men detta var svårt. Verkade inte som att de hade så stor kultur av att pruta här. Därför gjorde jag endast blygsamma försök, och nöjde mig med de priserna de sa från början i slutändan. Jag var mest glad över att jag hittat bikinis!

På kvällen gick vi ut och åt på en restaurang där specialiteten var Sorrentinos - argentinsk ravioli. Herregud vad gott! Det fanns självklart olika typer av fyllning. Många i gruppen valde sorrentino med spenatfyllning. Jag valde med tre olika ostar och valnötter. Till varje rätt valde man en särskilt sås. Jag valde en gräddsås. Vissa valde tomatsås. Jag var så mätt att jag knappt kunde gå från restaurangen sen! Egentligen var det inte så stora portioner vi fick, men själva maten var väldigt mäktig!
Innan läggdags tog vi oss en promenad längst hamnen där det låg en massa andra mysiga restauranger och butiker. Jag köpte ett fint armband! Lite längre bort vid hamnen hörde vi plötsligt musik och såg en stor folkmassa. De flesta i gruppen verkade först inte bry sig så mycket, men jag sa att jag ville gå fram och ta mig en närmare titt på vad som försegick. Och jag är glad att jag gjorde det! Folkmassan hade skapat en ring, och i ringen stod en massa dansare i blåvita dräkter. Kvinnorna i klänning med spets och männen med byxdress som påminde lite om en matadordräkt. Två och två gick de in och dansade i mitten och verkade utmana varandra. Dansen verkade gå ut på att ha så snabba fötter som möjligt. Och det gick löjligt fort! Samma låt spelades om och om igen, men det var inget man tänkte på. Vi var så upptagna med att förvånas över deras fantastiska teknik. Folk tjoade, skrev och jublade. Efter att ha stått där en bra stund, med ett stort leende på läpparna var det dags att gå tillbaka till hostelet och krypa ner under täcket. Vilken härlig start det hade varit på denna ö-vistelse. Här skulle jag trivas! Synd bara att vi skulle stanna så kort tid.

Dagen därpå delades gruppen. Några åkte ut för att dyka, några tog en båttur och några(inkl jag och Maria) tog en vandringstur till en vacker strand som kallas Lopes Mendes Beach. Det var en vandring som skulle ta ca 3 h enligt guiden. Vi gjorde den på 2 h och 15 min. Dock var det tuffare än vi trodde. Enligt guiden skulle det vara en ganska lätt vandringsled, men vi upplevde att det var lite för mycket uppförsbacke för att kunna klassas om "lätt". Jag kände definitivt av min förkylning nu, som var bra mycket bättre, men jag hade inte utsatt min kropp för något fysisk ansträngning sedan inkaleden i princip. Trots detta var vandringen väldigt häftig, då vi befann oss i en typ regnskog. Eller iallafall tropisk vegetation. Vi såg massiva bambuväxter vid sidan ibland. Vid ett tillfälle mötte vi ett annat gäng som hade stannat och signalerade att vi skulle vara tysta. De pekade på ett ställe uppe i träden. Snart såg jag en svart gestalt som svingade sig i träden. Egentligen uppfattade jag bara några konturer av armar och ben eftersom det gick så fort, men jag förstod direkt att det var en apa vi stirrade på. Så häftigt att se dem såhär ute i det vilda. Även om jag bara såg den i några millisekunder.

Påvägen till stranden fick vi även gå längs en annan mindre strand. Den var också fin, och hade vi varit där fler dagar hade jag kunnat tänka mig att stanna här också, men nu var målet att komma till den stora stranden som skulle vara den finaste. Vi gick också förbi en ännu mindre strand där det gick en del taxibåtar. Ville man inte vandra kunde man åka båt. Härifrån tog det endast ca 15-25 min att vandra till Lopes Mendes.
När vi kom fram var vi varma, hungriga och väldigt sugna på att bada. Och så blev det. Jag praktisk taget sprang ner till havet! Sanden var vit, mjuk och underbar. Vattnet var svalt och skönt. En hel del vågar. Men så pass små/stora att vi kunde ha roligt med dem. Jag spenderade den största delen av tiden i vattnet och ville i princip inte gå upp. Det här skulle nog bli sista doppet på resan.
Åhh vad jag njöt! Vandringen var helt klart värt det här!
När vi till slut blev tvungna att lämna stranden eftersom det skulle bli mörkt bestämde vi oss för att vandra tillbaka den korta biten och ta en taxibåt till hamnen där vi bodde. Två i gruppen valde att vandra tillbaka, men vi var mycket nöjda med vårt beslut. Det var så skönt att sätta sig på en båt! Älskade vinden som drog i håret och kläderna.

På kvällen, som var sista kvällen på ön(buhu!) gick vi till en skaldjurs- och fiskrestaurang som vår guide tipsade om. Där beställde jag och en tjej i gruppen en räk-rätt tillsammans. Mycket mycket god, och även denna väldigt mäktig! Denna hade också någon form av ostsås. Till maten satt en man och spelade musik. Jag tänkte inte mycket på det, mer än att det var trevlig bakgrundsmusik. När vi betalade fick vi välja om vi ville ge musikern en slant. En kille i gruppen blev förskräckt när han hörde detta och utbrast: "But it was aweful". Vi andra kunde inte annat än att börja skratta åt hans något opassande kommentar. Han kom att få höra detta från många i gruppen efteråt. Menmen, grabben var bara väldigt ärlig.

Mätta och belåtna tog vi en sväng längs hamnen igen. Åt glass och shoppade. Jag köpte ett par Havainas. Flipflops som uppenbarligen var superpopulära enligt tjejerna i gruppen. Egentligen hade jag inget behov av dem, men åkte väl med grupptrycket. Köpte även en nyckelring till Maria där det stod på portugisiska att hon var en super-vän!
Åh jag ville inte att denna kvällen skulle ta slut! Ville inte lämna denna mysiga ö. Det var väl det som var negativt med en sådan planerad resa. Att man inte kunde välja att stanna om man trivdes på ett ställe.
Men denna kvällen var det söndag och det mesta var ändå stängt. Därför fanns det inte mycket att göra i den lilla byn. Vi bestämde oss därför för att gå hem och lägga oss och satsa på att vara pigga till morgondagens båt och bussresa. Imorgon var det nämligen dags att ta sig till sista stoppet - Rio de Janeiro.
Direktlänk, 0 Kommentarer

Paraty

Publicerat 2018-08-03 05:29:02 i Allmänt
Nästa stopp - Paraty. 
Paraty? Vad var det för stad? Tänkte vi innan vi lämnade Sverige. Vi hade aldrig hört talas om det tidigare och därför hade vi ganska lite förväntningar inför detta stoppet. Men Paraty var underbart! Heaven on earth! Särskilt eftersom vi hade kanonväder under de 1,5 dagarna vi var där! 
Paraty är en hamnstad som har en hel del historia som inkluderar portugiser(som vanligt här i Brasilien). När vi var där var det en stor festival som kallades "Flip". Typ en litteratur-festival med författare från hela världen. Därför var det packat med folk på gatorna. För mig var detta bara roligt då staden kändes väldigt levande. Det som var bra var också att det inte var några bilar som körde på se små gågatorna. Måste ändå säga att området påminde lite om öarna i Grekland. Mycket souvenirbutiker och restauranger. Eftersom jag inte hade shoppat så mycket på resan hittills passade jag på att göra det här. Köpte ett badlakan med Brasiliens flagga på. Försökte hitta bikini, men gav upp när jag inte hittade några fina. 
 
Första kvällen gjorde vi dock ingenting. Vi hade flugit från Foz do Iguazú till São Paolo(som var försenat 2 h) och sedan åkt buss i ca 5-6 h. Vi kom fram sent till Paraty och det var endast några som orkade följa med ut. Jag ville gå till supermarket och köpa något att äta, men det stängde precis när vi kom dit. Därför slutade det med att vi gick och la oss. 
 
Morgonen därpå, efter att ha ätit en väldigt god frukost med massa tropiska frukter, gick vi alla ner till hamnen för att ställa oss i kö till en båttur. Vi hade redan bokat biljetter innan, men vi ville få bra platser. Vi hade så pass tur att vi fick "takvåningen" för oss själva, där vi kunde ligga och sola under båtturen. Vi fick även obegränsat med caipirinhas! NU kändes det ÄNTLIGEN som att vi hade en sommarsemester! Vackert var det även att åka runt bland olika små öar och se hur vattnet glittrade. 
Vid första stoppet fick vi hoppa i vattnet från taket. Ska väl skryta med att jag hoppade i först! Vi simmade runt en stund, jag gillade med min GoPro(som är vattentät) och vi lyckades faktiskt skymta en sköldpadda!! Den var dock skygg, så vi såg bara när det snabbt kom upp till ytan och sedan för ner igen. 
Det här är livet, tänkte vi. Eftersom det är vinter i Brasilien nu, så är det lägre temperatur. Dock alldeles lagom för oss! Ca 26 grader! Man kände däremot att det blev kyligare när solen gått ner. 
 
Andra stoppet med båten var vi en ö som vi fick simma till, klättra upp på en klippa och sedan stå under träden. Och vad såg vi i träden? Jo, små apor! Jättesöta apor! De tittade förundrat på oss. Några vågade dig fram och tog en banan som ledaren på båten hade tagit med. Vi gick sedan en liten bit i skogen för att ta oss till en avsatts på berget där vi kunde hoppa i vattnet. Detta var något högre än båtens tak, men väldigt roligt! 
 
Nu var det dags att stanna på en annan ö för att äta lite mat. Jag beställde fisk, eftersom vi ändå var ute på havet. Mycket gott! Vid den lilla utomhusrestaurangen satt vi en bra stund och tjötade och tittade ut över havet. Solen började så sakteliga röra sig nedåt.
Sista stoppet med båten gjorde vi vid DN strand där vi gick iland och spelar beachvolleyboll. Några andra tjejer + ledaren var med och spelade. Vi hade dock inget nät och ingen följde direkt några regler, men det var himla roligt!! 
 
vi runt i den mysiga lilla staden. Ja, det var egentligen nu som jag kollade på bikinis. Gatorna i Paraty var väldigt ojämna med en massa stora stenar. Detta för att stan ibland blev översvämmad, och då la sig det mesta av vattnet mellan stenarna. Detta gjorde dock att man fick titta på sina fötter hela tiden för att inte snubbla. Det gjorde i sin tur att vi inte riktigt kollade var vi gick. Därför gick jag och Maria vilse när vi skulle hem till hotellet. Jag lyckades hitta en person som visste var vår supermarket låg, och då hittade vi äntligen tillbaka. 
 
En sak som är väldigt lustig här i Sydamerika är att på väldigt många hostels/hotell så har de mjuk toasits. Hur konstigt är inge det?! Första gången jag satte mig på den och lixom sjönk ner och hörde att sitsen pyste ut luft så blev jag minst sagt chockad. Känns ju inte så fräscht heller? 
 
Anyhow, sista kvällen i Paraty gick vi ut och åt på en thairestaurang, där jag åt en gudomligt god phad thai med räkor. Mums!! Tror den heter thai Brazil eller något. 
Efter det så jag några av oss genom stan och över en bro där det var en del folk som stod i kö till en boksignering. Utanför fanns massa stånd med juicer, mat mm. Påvägen köpte jag en klassisk chokladboll med typ mjuk kola/choklad i mitten och brunt strössel utanpå. Väldigt god, men väldigt mäktig!! 
Vi försökte hitta ett ställe att ta en drink, men det var så fullpackat med folk överallt, så de flesta av oss bestämde oss för att gå tillbaka till hotellet och lägga oss. Det kändes tråkigt att vi behövde lämna den här mysiga staden så snart! Här hade jag gärna stannat ett tag till! 
 
Direktlänk, 0 Kommentarer

Magiska Iguazú falls!

Publicerat 2018-07-30 14:32:21 i Allmänt
Det är svårt att faktiskt beskriva med ord det vi kom att se de kommande två dagarna. Det är nästan så att man måste komma hit för att få en riktig bild av upplevelsen. 
Efter ca 20 h bussresa anlände vi vid lunchtid till Foz do Iguazú, staden som låg intill de massiva vattenfallen Iguazú falls. Detta stod helt klart på min bucketlist och både jag och Maria var minst sagt exalterade. Nu började vi nå varmare breddgrader dessutom, vilket gjorde hela gruppen på bättre humör. Här skulle vi spendera ca 1,5 dag. 
Efter lunchen åkte vi till den brasilianska delen av vattenfallen. Det är nämligen så att de över 200 vattenfallen delar av Brasilien och Argentina. Paraguay ligger också nära. Pga detta fick vi flera gånger byta buss och gå igenom tullar eftersom vi bytte land ett par gånger. Dock skötte chaffören/guiden för Iguazú falls det mesta i tullarna. 
 
Att besöka brasilianska sidan ingick inte i vår tur, så därför fick vi betala en summa för entrén, men det var verkligen värt det. 1 h promenad genom tropisk vegetation tog oss till flera olika vattenfall. De flesta såg vi likt panorama på långt håll. Men vattenfallen är så pass stora att det känns som de är närmre än vad de är. Ofta rann stora floder vid vattenfallen slut. Vi själva var för det mesta ganska högt upp när vi vandrade, för att få bra vyer. Under vandringen sprang det förbi en massa skunk-liknande djur! De var inte det minsta folkskygga och sprang runt och letade efter mat. Därför var det viktigt att hålla i sina grejer. 
 
I slutet av vandringen fanns en slingrig bro man kunde gå ut på där det var fullt med turister. Varför? Joo för att bron i princip omringades av vattenfall. Och nu på nära håll. Inte så att du kunde sträcka ut handen och nå vattenfallen, men ändå nära. Wow vilken känsla det var att se dessa naturfenomen! Och ljudet av den starka strömmen som föll ner mot marken var både explosiv och lugnande. 
Efter tonvis med foton gick vi tillbaka till bussen som tog oss tillbaka till hotellet. 
På kvällen gick vi till en stor restaurang där vi sannerligen åt oss mätta. Det var nämligen buffé + att de serverade mängder med kött vid borden. Det var kött på fat, svärd, you name it! Och de var ganska snabba på att hämta nytt kött så man blev nästan lite yr. Jag som var dunderförkyld och riktigt täppt i näsan hade nästan svårt att andas. Visst låter det ganska brutalt? Det tyckte jag också. Maten var förstås jättegod och serveringen var rolig och alla var väldigt trevliga. Men det blev lite för mycket frosseri för min smak. Ska tillägga att det även var efterrättsbuffé. 
På restaurangen provade vi den klassiska brasilianska drinken Caipirinha. Här serverades den i en ananas. Kändes lite festligt! Dock var den väldigt stark, så det räckte med 1. Caipirinha består av spritsorten cachaça, lime, sockerlag och is. Simple as that. 
Tro mig när jag säger att vi sov gott den natten! 
 
Dagen därpå besökte vi den argentinska sidan av vattenfallen tillsammans med vår guide. Idag var solen framme och vi njöt som bara tusan. Och min nästäppa började äntligen släppa idag!!!
Vi gick upp tidigt för att slippa den största turistklungan. När vi kom fram till parken och hade gått igen entrén, tog vi ett litet öppet tåg upp till första stoppet - Devils throat, ett vattenfall på ca 80-85 m. Efter tåget gick vi på en lång bro ca 15 min för att komma ut till det MASSIVA vsttenfallet. Gårdagens kändes nu ganska små i jämförelse med detta. Man kom ganska nära, vilket gjorde att en hel del vatten skvätte på dig när du stod och tog kort. Redan nu var det många turister som trängdes. 
Det tog en stund innan jag kunde ta steget och sluta titta på det helt enorma vattenfallet. Tänk dig all den kraften som hela tiden strömmar nedåt. De jämförde hastigheten med x antal elitsimmare. 
 
Efter lunchen var det dags för en båttur ut till några vattenfall. Vi åkte med typ en speedboat så det gick ju ganska fort. Innan vi hoppa i båten, sa personalen "have a nice shower!". Okej, tänkte vi, bäst att ta på sig regnponchon. Med facit i hand kan jag nu säga att det inte spelade någon roll om jag hade regnponcho eller inte. Jag var ändå genomblöt!! Det var sååååå roligt!! 
Alla tjoade och skrek som fem-åringar när båten svängde och skvätte upp vatten. Vid tre tillfällen körde vi rakt igenom några vattenfall. Vattnet bara öste ner! Så pass mycket att det inte ens gick att hålla ögonen öppna. Jag filmade med min GoPro, vilket var väldigt underhållande att se efteråt! Vi åkte även förbi ett ställe med massa vattenfall där vi stannade och fick möjligheten att ta massa kort.
 
Nöjda och höga på adrenalin åkte vi tillbaka till starten och kramade ur våra kläder. Tur att vi hade med oss ombyte! 
Efter denna fantastiska upplevelse var det dags att dra tillbaka till hotellet och packa väskan inför nästa tur. På kvällen gick vi och åt på en italiensk restaurang med Patrick och Jan. Både jag och Maria fick fel mat, så deras var inte det bästa stället vi varit på, men maten var god och vi gick sedan nöjda och la oss. Jag kunde fortfarande känna gunget i kroppen efter båtturen och höra ljudet av strömmarna från vattenfallen. Nu kunde jag sova gott. 
Direktlänk, 0 Kommentarer

Estancia Stay - Livet på en farm

Publicerat 2018-07-28 22:10:00 i Allmänt
Vid detta laget kändes det som att vi förflyttade oss heeeela tiden, vilket tog på krafterna, särskilt när jag var sjuk. Efter Montevideo var det dags att bege sig till en lokal farm i Uruguay. Den kallades Estancia Stay. Vi tog en väldigt skumpig busstur ut till landsstället för att spendera två nätter där. Tacka gudarna för åksjuketabletter! 
Vid ett tillfälle stannade busschauffören tvärt och vi alla så såg så småningom varför. Där det brukade vara en väg, var nu e flod som gick rakt över gatan. Och detta var på en liten landsväg, så vi tänkte, herregud vad gör vi nu?! Men chaffören bara skrattade och började backa tillbaka. Till slut kunde han vända och ta en annan väg som tur var! 
 
När vi kom fram mötte vi ett medelålderspar och en man i typ 20-års åldern som bodde på gården. Och jag menar, vi var verkligen mitt ute i ingenstans. I Uruguay! Väldoft konstig känsla. Solen sken till vår lycka och vi började vår visit med en promenad nee till en liten sjö. Jag mådde fortfarande dåligt, men följde ändå med och gjorde det jag orkade. Det var så skönt att slippa den tunga trafiken och alla människor i storstäderna. Nu var det bara vi och naturen. Massa öppna åkrar och vidder. 
Vid sjön fick vi bamburör som vi fiskade med. Och nästan alla(inklusive jag) fick faktiskt en hel del småfiskar. Antingen slängde vi i dem eller så lyckades hundarna, som hade följt med från gården, haffa dem och åt upp dem. 
På kvällen åt vi varm soppa, vilket var nödvändigt eftersom vi frös som tokar! Satt uppe en stund och tjötade, sen gick vi och la oss med multipla lager och mössa! Det här var väl inte riktigt vad vi hade sett framför oss när vi bokade resan, menmen.
 
Efter frukosten dag 2 på farmen fick vi prova på att mjölka en ko. Väldigt underlig upplevelse. Alla förundrades över hur hårt man behövde krama. Alla tänkte "men det kanske gör ont om jag klämmer mer?", men kon stod bara lugnt och stilla och åt sin mat under tiden. 
Efter lunch tog vi oss en ridtur. Dock fick vi varken trava eller galoppera, antagligen pga säkerheten. Men jag travade lite ändå när ledaren inte såg hehe. Blev lite långtråkigt nnars att bara skritta. Under ridturen kunde vi passa på att återigen blicka ut över de vackra vyerna. Det kom några regndroppar ibland, men det var inget som störde oss. 
 
Efter varje aktivitet gick vi i princip och la oss under våra filtar. Jag och Maria fastnade oftast i våra böcker, vilket var väldigt härligt faktiskt, trots att vi knappt kunde vänta till att komma till varmare breddgrader. 
Vid 16-tiden samlades vi i köket och fick lära oss att göra egna emanadas. Några vegetariska och några med köttfärs. Vanligast var att ha ägg, lök, spenat(veg), paprika och kryddor. Detta la man i runda bröd, vek brödet över fyllningen och tryckte till kanterna. Typ som en blandning mellan piroger och dumplings. Men egentligen kunde man ha vilken fyllning som helst. 
 
Efter en stadig middag på kvällen tände den yngre killen på gården en lägereld som vi alla satte oss runt. Vi kunde skymta en hel del stjärnor på himlen. Förutom ljuset från brasan och stjärnorna så var det helt becksvart. Häftigt faktiskt. Hemma är vi så vana vid all belysning överallt. På gator, i hemmet, på husen osv. Här blev det verkligen nattsvart. När brasan började slockna så sakta gick jag in och la mig. Imorgon var det dags att dra vidare till nästa destination, och vi visste att morgondagen skulle bli en lång lång dag. 
 
Direktlänk, 0 Kommentarer

Colonia & Montevideo - sjuk och eländig

Publicerat 2018-07-26 03:22:00 i Allmänt
Då var det dags att byta stad och land! Nu gick bussen till Colonia i Uruguay. För att vara ärliga hade vi inte önskat detta landet själva, men det kom lixom med lite på köpet eftersom det ingick i turen vi bokade. Anyhow, Colonia är en lite by precis vid Sydamerikas största flod(som typ ser ut som havet. En del av resan till colonia gjorde vi faktiskt via en färja. 
Colonia gav oss inte någon fantastisk upplevelse då det fortfarande var dåligt väder, och pga vintersemester var många i staden bortresta, vilket gjorde det ganska folktomt. Vi satte oss på ett café och beställde den klassiska rätten Chivito. I princip en smörgås med kött. Men en massiv smörgås!! Hade räckt med halva. Resten av tallriken var proppad med pommes. 
Jag och Maria tog en tupplur på 2 h och sedan en promenad i staden när mörkret började falla. På kvällen beställde vi pizza till hotellet och gjorde lite muntliga lekar, t ex filmtitlar laget runt från A till Z.
 
Morgonen därpå åkte vi vidare till Montevideo. Under gårdagen hade jag känt att halsen var väldigt torr. Idag började jag få ont i halsen och kände mig extremt trött. Inte konstigt att jag hade behövt sova mycket igår. 
Bussresan var ingen höjdare. Jag mådde jätteilla och kunde inte riktigt slappna av. De flesta vägar här är som sagt ganska bouncy. 
Vi hade dock turen att bli uppgraderade till ett väldigt fancy hotell i Montevideo. 
Efter vi hade käkat lunch gick vi till hotellet och duschade. Kände oss som nya människor. Jag kände dock att jag hade en redig förkylning pågår och la mig i sängen och somnade. På kvällen skulle vi gå ut och äta, men jag kunde knappt ta mig upp ur sängen. Fick därför stanna på hotellet och kurera mig. Väldigt tråkigt såklart. Jag är ju en person som inte vill missa nånting! Men i detta fallet fick jag lyssna på kroppen. 
 
Efter många timmars sömn kunde jag ta mig upp och följa med på en liten dagstur med Maria, Patrick och Jan. Jag mådde egentligen pyton men ville inte missa mer av resan. Vi åkte in till gamla stan, tog en varm choklad(och en brownie för min del. Mer choklad taaack!!). Sedan gick vi till Teatro Solís. En liknande teater som Teatro Colon, fast mindre. Vi fyra fick en guidad tur inne i de olika rummen. Allt var verkligen magiskt vackert. En blandning mellan det moderna och det antika. I fler av rummet hängde stora kristallkronor. Guiden berättade att de sänkte ner dem 1 gång/år för att damma av/städa. Men det tog sin lilla tid. 
I det stora teaterrummet var det belysning på alla balkonger och sätena och balkongerna var klädda i röd rummet. Så himla fint!! 
I ett annat rum bredvid fanns en mer modern scen, där publiken satt ganska nära skådespelarna. Guiden berättade även att när föreställningarna började så blev det så mörkt i resten av rummet att du inte ens kunde se din granne i sätet bredvid. Tanken var att du skulle känna att det bara var du och skådespelarna. 
Vi hann inte se någon pjäs eller musikal, då de spelades senare på kvällen. 
 
Idag fick vi en liten skymt av solen, men det var fortfarande kallt. Vi promenerade en bit in i gamla stan, åt en saftig köttbit på en mysig restaurang och tog oss sedan tillbaka till hotellet. Sov en stund till och avslutade kvällen på en restaurang med de andra från gruppen. 
Direktlänk, 0 Kommentarer

Argentina och Tango!

Publicerat 2018-07-26 03:21:06 i Allmänt
Efter att ha mellanlandat i Bogotá, där vi bara var kvar på flygplatsen, kom vi fram till Buenos Aires tidigt på morgonen. Vi tog en taxi, som kostade alldeles för mycket, till hostelet där vi dumpade våra väskor. Vädret var inte direkt kanon och der var ganska kyligt. Vi satte oss på hostelet, åt frukost, chillade och utnyttjade wifi. Vid 11:30 hoppade vi på en guidad tur till området La Boca. Ett väldigt mysigt och speciellt ställe! Känt för sina färgglada hus. Tillsammans med guiden gick vi runt och strosade bland caféer, souvenirbutiker och ett par som dansade tango utanför en restaurang.

Efter en mängd bilder gick vi till en restaurang och köpte lunch. Argentina är mycket känt för sin köttkultur. Därför köpte jag och de flesta av oss "lomo con pan" från grillen, efter rekommendation av guiden. Och det var verkligen gott! Salsa fick man ta själv. Chimichurri för min del. Mums!

När maten hade stillat hungern gick vi vidare till fotbollsarenan i La Boca området. Uppenbarligen var detta jättestort för fotbollsfans. Det fanns tom ett museum där inne med tröjor, bilder och pokaler. Men eftersom jag inte är större fan än att jag tittar på VM, var detta ingen som intresserade mig särskilt.

Väl tillbaka på hostellet fick vi installera oss på rummet, som vi skulle dela med 4 andra tjejer från våran nya grupp. Det var skönt att bli introducerade till några st innan vi träffade hela gruppen. Resterande träffade vi lite senare när vi hade ett informationsmöte med guiden. De flesta var från Storbritannien, en från Holland, en från Schweiz och en som flyttat från Storbritannien till Australien. De flesta kände redan varandra, då de hade rest i Bolivia, Chile och Peru med damma guide innan denna resan. Vår guide, Sabrina, var från Brasilien och skulle följa med oss ända till från Buenos Aires till Rio de Janeiro.

Efter mötet åkte vi gemensamt till en trum-show en liten bit från där vi bodde. Mycket samba och latinska rytmer! Ganska najs! Dock var jag och Maria väldigt trötta och längtade faktiskt efter att gå och lägga oss. Det hade varit ett par långa dagar. Det var dessutom ganska kallt när man kom ut från konserten, så vi längtade efter att komma in till värmen.

Dagen därpå bestämde vi oss för att promenera i stan och se La Recoleta och Teatro Colon. Dessvärre var biljetterna slut när vi kom till teatern.
Recoleta fick vi allafall se! Väldigt annorlunda ställd. Detta är alltså i princip en kyrkogård. Dock är gravarna stora(alltså typ dubbla min längd) och en del har statyer på gravarna. Många hade som små "hus" i marmor eller annan sten, och sedan låg kistan/kistorna där inne. Vissa var moderna, vissa väldigt gamla och såg nästan bortglömda ut. En del såg läskiga ut, och denna platsen hade varit perfekt för att spela in en skräckfilm. På denna kyrkogården ligger Evita Peron begravd. Tog en stund innan vi hittade den. Inget speciellt egentligen. Men ändå sevärd.

På tillbakavägen var det ruggigt kallt. Mössa, vantar och halsduk var det som gällde. Då vi var ganska trötta köpte vi oss varsin Subway och åt på hostelet. Spelade lite kort och tog det lugnt.
På kvällen gjorde vi oss fina och drog till en tangoshow!! Men innan dess fick vi träffa två av personerna bakom kulisserna och prova några tangosteg. Faktiskt en väldigt rolig sak att ha som en liten bonus! Lektionen varade i ca 1 h.
Sedan var det dags för middag. Närmare bestämt trerätters. Wow sicka måltider! Jag beställde chorizo till förrätt, fläsk-steak med sötpotatis till varmrätt och Creme Brule till efterrätt! Snacka om att vi höll på att spricka. Och just det ja, det ingick obegränsat med vin också! Dock höll vi oss ganska korta med vinet eftersom vi skulle upp tidigt och fara vidare dagen efter.
Själva tangoshowen som började efter middagen var A.M.A.Z.I.N.G! Så himla professionella! Det var tre killar och tre tjejer som dansade. En äldre man och yngre kvinna sjöng några låtar. Bakgrundsmusiken var även live! Danserna var både lekfulla, passionerade och hade ofta en story bakom. Exempelvis något triangeldrama.

Kände mig väldigt nöjd med att avsluta Argentina på detta fantastiska sätt! Blev trots allt inte många dagar, det var väldigt kallt och dåligt väder, men det fick mig verkligen att känna att jag vill komma tillbaka och se mer!
Direktlänk, 0 Kommentarer

Rainbow mountains

Publicerat 2018-07-23 21:24:03 i Allmänt
Dagen efter inkaleden tog vi farväl av våra vandringsvänner. Leanna och Therese skulle hem och Heidi och åsmund skulle vidare på bröllop i Peru. Sorgligt att säga hejdå, eftersom vi hade blivit ett sånt härligt gäng. 
 
Denna dagen blev det inte mycket gjort. Vi var ganska trötta och behövde ta igen oss inför morgondagen. Så vi stannade mest på rummet, kollade film i Marias telefon och åt när vi kände att vi behövde. Det enda jobbiga var att rummen i Peru var sviiiinkalla. Vi fick ofta bädda ner oss med flera lager kläder och filtar(ibland även mössa) för att hålla värmen. Det fanns nämligen inga element i rummen. 
 
Dagen efter var det dags för en annan vandring. Men bara en endagsvandring. Rainbow mountains var vårt mål. De låg på högsta altituden hittills för vår del. Ca 5200 möh. Vi åkte med Bamba experience i en grupp. Först buss ett par timmar. Sedan började vandringen så sakta. Vår guide döpte lustigt nog våran grupp till Hakuna Matata. Vad är oddsen lixom?! 
Maria hade varit osäker på om hon skulle följa med, eftersom altituden hade tagit mycket på henne på inkaleden. Men hon följde med ändå! 
Vi fick gå ganska långsamt för att inte bli höjdsjuka. Första timmen var i princip inga problem. Jag kände knappt nåt i benen eller andningen. Dock var det ganska plant till en början. När det var ca en halvtimme kvar började vår guide stressa oss lite och sa att vi behövde skynda på. Maria ville fortfarande ta det lugnt och visste inte om hon skulle orka hela vägen. Längs med stigen gick lokalbefolkning med hästar, för dem som inte orkade gå. Men jag var fast besluten att klara det själv. Jag sa hejdå för en stund till Maria och började traska på i högre tempo. Till en början gick allt bra, fortfarande bara lätt sluttning. Det var inte förrän jag började komma upp i ca 4800 möh, och det blev brantare och brantare, som det började bli riktigt jobbigt. Huvudvärken började göra sig påmind ju högre upp jag kom, och andningen och benen blev mer och mer ansträngda. Efter vad som kändes som en evighet stod jag äntligen uppe på berget och fick se de fantastiska bergen med alla möjliga olika färger. Wow vad detta på riktigt? På ett sätt nästan svårt att ta in eftersom jag var så trött. Det var massor med folk på denna platsen, men jag försökte ändå ta lite kort. 
 
Efter några minuters återhämtning började jag vandra upp till toppen av berget. Det var ingen jättelång bit, men jag skulle definitivt få bättre bilder där uppifrån. Påvägen upp fick jag i princip räkna stegen jag tog, pausa efter ca 20 steg, andas och sedan fortsätta tills jag till slut nådde toppen. Det var absolut värt det!! Färgerna man såg uppifrån toppen var magiska! Mitt emot det mest färgglada berget syntes glaciärer. Och vi var så nära dem! Jag stod en stund och roterade blicken runt mig och försökte förstå vad jag faktiskt tittade på. Regnbågsberg! Wow! 
 
Jag blev väldigt glad när guiden ropade på mig att Maria hade kommit upp på berget! Jag tog mig ner för toppen, kramade om min urtrötta kompis, tog lite bilder och sedan började vandringen nedför. Det var nu som huvudvärken blev starkare. Efter ca 1,5 h-2 h satt vi åter i bussen. Båda med huvudvärk och illamående. Nu var det bara att vila, vila, vila. Vi stannade påvägen tillbaka och åt middag. Under tiden berättade guiden lite om regnbågsbergen. Tydligen hade de varit täckta av snö och is för ca 3 år sedan. Med klimatförändringarna hade de mer och mer börjat framhäva efter det. Färgerna berodde på en rad olika bergarter, bla silver. Man tror att färgerna kommer på starkare och starkare med åren. Tänk vilka under naturen kan skapa egentligen! 
 
Det var mörkt när vi kom tillbaka till hotellet, så vi packade våra saker och gick sedan och la oss. Morgonen därpå tog vi farväl av cusco. Nu var det dags att åka vidare. Mot nya äventyr! 
 
Direktlänk, 0 Kommentarer

Inkaleden dag 4 - Machu Picchu!

Publicerat 2018-07-21 15:01:58 i Allmänt
Då var dagen kommen! Dagen då jag skulle få uppleva en av mina största drömmar.
Vi väcktes 03:25 för att snabbt få i oss en lätt frukost och sedan ta oss till första check point som öppnade 5:30. Den låg i och för sig bara runt hörnet av våran campingplats, men det var oerhört många som skulle vandra sista biten idag, och därför valde vi att gå upp tidigt så vi kom långt fram i kön vid check point. 1 h fick vi vänta ungefär. Becksvart var det. Men tiden gick ganska fort ändå. Plötsligt var det dags att gå igenom och sen var det bara att traska på. De sista 2 h av vår vandring i Anderna.
Dagens vandring var inte lika härlig som tidigare eftersom alla gick efter varandra hela tiden och man hade knappt tid att stanna och ta kort för att folk trängde sig bakom. Å andra sidan var vi ganska redo att bli klara med vandringen.

Efter att ha bemästrat några knepiga trappor kom vi till slut upp till vad som liknade en port. Här var det redan en massa folk. Det var ganska dimmigt och vi stod uppe på en höjd. Vi tycktes börja skymta delar av Machu Picchu, men på avstånd. Några kort å några selfies blev det iallafall här.
Sedan fortsatte vi ner till den klassiska foto-delen. Det var fortfarande ganska dimmigt, men det började ändå klarna lite och då passade vi på att ta några gruppfoton och enskilda foton. Vi var så stolta allihopa att vi tagit oss ända fram. Alla i ett stycke. Jag kunde inte heller ha fått en bättre grupp. En familj!

Jag tog en stund för mig själv, satte i mina lurar i öronen, och när jag hörde musiken så brast det. I så många år har jag drömt om att få se det här.
När jag var ca 12-13 år, fick jag en bok som hette "Den gömda inkastaden". Detta är förstås en påhittat historia, men handlar om inkaindianerna och hur spanjorerna kom för att ta över deras stad. Jag blev fast. Direkt. Förälskad. I kulturen, sättet att tro på, sättet att dyrka moder jord. Det verkligen tilltalade mig. I gymnasiet gjorde jag sedan ett arbete om inkaindianerna där jag fick möjlighet att träffa en man från Peru som sa sig vara ex-inkaindian. Då blev jag ännu mer frälst.
Och nu, 13-14 år senare, stod jag och blickade ut över något som jag längtat efter så länge. För en kort stund försvann alla turister runtomkring mig och det kändes som det bara var jag och byn med berget som kallas för det "unga beget" i bakgrunden. Jag kunde föreställa mig hur det såg ut när det faktiskt levde folk här.
När jag vaknade till ur min dagdröm och insåg att folk tittade på mig för att jag stod och grät, gick jag tillbaka till gruppen som gav mig några näsdukar. Sedan gick vi ner i byn där vi stannade och pratade om historien om inkariket.

Eddie berättade att inkafolket inte kunde skriva utan använde sig av att måla bilder samt olika band i olika färger som de knöt knutar på. Knutarna och färgerna symboliserade olika saker. När de ville föra vidare meddelanden till olika byar hade de löpare som liksom sprang stafett från den ena till den andra med meddelandet. Inkafolket använde sig även av offergåvor. Ibland de vackraste kvinnorna i byn(usch!!), men oftast handlade det om mat och vissa djur(också hemskt, men ändå). De var väldigt noga med att lyssna på moder jord. Om det kom ett kraftigt regn, åska eller jordbävning så trodde de att gudarna var arga för att människorna hade gjort något fel. Därför försökte de alltid sköta sig och ta hand om det de hade. På den tiden använde de lama och alpacka som transportdjur. Idag finns det även höstar och åsnor, men dessa djur kom till Sydamerika genom spanjorerna.

När vi satt på en gräsplätt och pratade kom plötsligt en lama gåendes mot oss, brydde sig inte om att vi satt i en ring, utan gick rakt igenom den och sedan vidare. Snacka om att jag fick kasta mig efter min kamera för att den inte skulle trampa på den. Men väldigt gullig ändå!

Spanjorerna nådde aldrig Machu Picchu dock. Jag tänker inte berätta hela historien här, men hövdingen i Machu Picchu bestämde att alla skulle lämna riket när spanjorerna hade kommit till Cusco. De packade sina saker och återvände aldrig igen. Staden försvann i all vegetation som började täcka den och var försvunnen i ca 400 år. Tills en amerikanare upptäckte den tillsammans med en från lokalbefolkningen. Egentligen visste lokalbefolkningen om Machu Picchu, men hade inget intresse för det. Efter att staden "upptäcktes" igen, började de sakta ta bort vegetationen för att få fram ruinerna. Idag är den en av världens största och populäraste sevärdheter. Man förstår varför när man kommer dit.

Innan vi åkte därifrån gick vi runt i byn, kände på väggarna, tittade ut över vyerna, spanade in soltemplet och bara insöp historien av inkakulturen. Liten kul kuriosa är att ta en klassisk bild av Machu Picchu, vänta den ett kvarts varv och se att bergen bildar ett ansikte i profil. Det visste ni inte va?! Men det funkar!
När vi hade gått ut fick vi inte gå in igen, pga nya regler. Eftersom folk tar tåget är det oerhört mycket folk där och reglerna blir hela tiden striktare och striktare. Eddie trodde att man till slut bara kommet kunna åka linbana över Machu Picchu. Därför var vi tacksamma för att vi fått genomföra detta. Däremot hade vi önskat att vi vandrare hade fått en stund själva vid Machu Picchu, och att tågresenärerna fått komma en annan tid. Dessutom kunde vi inte hjälpa att vi tyckte det kändes fusk när de kom alldeles nyduschade och fräscha och mötte oss som typ luktade urin och svett.

När vi var klara tog vi bussen ner till aguas calientes, där vi skulle ta tåget tillbaka till cusco. Vi åt först lunch på en restaurang(jag åt en supergod ceviche!!!!) där vi tackade Eddie med varsina fraser! Han hade också känt att vi alla blev som en familj och han var väldigt lycklig över att ha spenderat sin födelsedag med oss.
Sist men inte minst tog vi tåget tillbaka till cusco och kunde på ett sätt inte förstå att vi var klara. Vi hade vandrat i 4 dagar och till slut sett Machu Picchu. Wow!
Direktlänk, 0 Kommentarer

Inkaleden dag 3

Publicerat 2018-07-20 22:18:21 i Allmänt
Idag hade vi den längsta vandringen framför oss. Kanske inte den jobbigaste. Men längsta. Totalt gick vi 11 h med en hel del snacks-stopp påvägen. Vi började med 2 h uppför. Detta kändes som en hyfsat enkel match i jämförelse med gårdagen. Dock var benen ganska möra. När vi kom upp på höjden efter 2 h mötte vi en av amerikanarna som vi pratat med. Han verkade inte må superbra, men hejade och vinkade åt oss. 
Vandringen fortsatte sedan med en blandning av nedför, uppför och platt mark. 
Vid ett tillfälle stannade vi för att gå på toa och få i oss lite snacks. Åsmund gick först och kom sen springandes, alldeles lycklig och utbrast "det finns en riktig toalett!! Med toaring och toalock!!!!". Snacka om att uppskatta saker som man normalt tar för givet hemma. Leanna sa efter resan "I'm gonna hug my toilet when I get home". 
 
På rastplatsen märkte vi att Eddie började springa efter en annan guide som tydligen tog hand om amerikanare som inte mådde så bra tidigare. Han mådde ännu sämre nu. Leanna som är sjuksköterska kollade till honom när de la honom på marken på rastplatsen och jag gav honom en resorb. Tydligen hade han varken kunnat äta eller sova det senaste dygnet och var helt utmattad. Eddie kallade på bärarna som kom springandes tillbaka(de låg alltid före oss i vandringen för att hinna sätta upp tälten och så) för att hjälpa mannen. De lät honom vila en stund och byggde sedan en bår som de bar honom på till campingen. Herregud vad de klarar här uppe på höjden. Förstår i efterhand inte hur de lyckades bära honom när det ofta var smala gångar med stup på ena sidan. 
 
När vi stannade för lunch hade vår kock bakat en tårta. Asså en TÅRTA! Han hade börjat på den igår kväll, sedan burit den på vandringen fram till lunchen och sist dekorerat den på plats. På tårtan stod det spritsat "Well Done". Kändes nästan lite för mycket att ta emot detta, när det var bärarna som gjorde det största jobbet. Självklart delade vi tårtan med dem. 
Efter detta fortsatte vandringen och vi fick besöka några olika "inka-sights" påvägen. Eddie berättade om när spanjorerna kom och tog över inkariket. Hemska historier. Det var nästan så att tiden stod stilla när Eddie berättade med en blandning av intensiv och viskande röst. Han avslutade alltid med ett "thank you", som om han spelade upp en teaterpjäs. 
 
När vi kom till campingen hade det nästan blivit mörkt. Egentligen var det bara till att installera sig i tältet och äta sista middagen innan det var dags att sova. Under dagen hade vi Therese skrivit ihop en spansk text som vi ville förmedla till våra bärare och vår kock innan vi skiljdes åt. När vi hade ätit färdigt samlades alla inne i tältet och Therese läste upp vårat gemensamma brev som handlade om hur tacksamma vi var över att de hade hjälpt oss på denna turen. Utan dem hade vi aldrig klarat detta! Blödig som jag är så satt jag med tårar i ögonen när Theresa pratade och jag såg både de unga och de gamla bärarna reaktioner. Vissa av dem var också tårögda. I den stunden kände jag en sådan enorm ödmjukhet och tacksamhet samtidigt som jag så innerligt önskade dem ett bättre och mindre slitsamt jobb. 
Bärarna höll också ett tal för oss på quechua om hur duktiga vi hade varit. De avslutade gemensamt med att säga "På återseende" för på quechua finns inte ordet "Hejdå". Väldigt fint, om jag får säga det själv. 
 
Med blandade känslor gjorde vi oss iordning inför natten, tog en extra titt på stjärnorna och jag tänkte, snart är vi framme, men Wow vilken resa vi har gjort. Machu Picchu är självklart målet på resan, men jag trodde inte att jag skulle njuta så mycket som jag gjorde av själva vandringen till vårat mål. 
Med dem tankarna slät jag ögonen och somnade, inför den sista dagen på inkaleden. 
Direktlänk, 0 Kommentarer

Inkaleden dag 2

Publicerat 2018-07-19 00:20:53 i Allmänt
Redan innan visste vi att dag 2 skulle bli den tuffaste. Det hade guiden berättat för oss. Vi började med att gå upp vid 5:15. Bärarna och Eddie väckte oss och gav oss varmt vatten i skålar för att skölja ansiktet och fötterna. Vi fick även en kopp koka-te. Denna rutinen visade vi varje morgon. Faktiskt ganska mysigt även om det var jobbigt att gå upp så tidigt. Bärarna var alltid så trevliga. "Buenos días amigas!!".
När vi hade ätit frukost och gjort iordning oss var det dags att börja dagens vandring. Och denna vandringen blev sannerligen inte lätt. Under 5 h vandrade vi i uppförsbacke/trappor. Fattar ni, 5 timmar!! Men det jobbigaste var faktiskt inte benen, av nån konstig anledning, utan andningen. Vi försökte gå så långt vi kunde och fick ibland stanna för att hämta andan. Maria hade väldig a problem med andningen idag och Eddie fick bära hennes väska en stor del av dagen. "Never again" tänkte Maria. För min del var detta ändå något jag skulle kunna göra igen, eftersom jag gillar dessa typer av utmaningar.
Påvägen tog vi ca 2 större snackspauser. Vi påminde varandra ofta om vikten av att dricka mycket vatten. Det sista vi ville på denna turen var att bli uttorkade.

Efter den låååånga uppförsbacken med typ tusen trappsteg nådde vi äntligen toppen, som även kallas "Dead Women's pass". Svårt att beskriva känslan av att stå uppe på toppen efter alla dessa timmar. Glädje, utmattning, lättnad och fascination över det vackra landskapet som visade sig från den höga höjden.
Vi var nu uppe på ca 4800 möh.
Efter all fotografering började vandringen mot vårat camp. Nedförsbacke i 3 h. Detta var klart lättare för antingen, men desto värre för knäna. Efter en stund började det regna lite smått, vilket gjorde att stenarna blev hala. Ibland snubblade vi till, men hade stor hjälp av våra gångstavar.
Idag var jag faktiskt den som tog mig i mål först (och jag vet, det är ingen tävling, men det kändes så jäkla gött att gå in på stora campingen och ta emot bärarnas applåder efter den tuffaste dagen på vandringen).

När vi kom fram vid 15-tiden var vi helt slut. Totalt utpumpade. Först åt vi lunch och sen la vi oss i tälten en stund och försökte bli av med huvudvärken genom en kort powernap innan det var dags för tee-time. Denna gången hade bärarna poppat popcorn!!! Herregud, tänkte vi. Popcorn på inkaleden. Det var inte vad vi hade förväntat oss. Middagen var återigen outstanding.
På denna campingen stannade alla grupper som gick inkaleden. Därav en väldigt stor camping. En del grupper kom in tidigare än oss, men de flesta verkade komma senare.

En fråga som jag ställde mig innan jag åkte till Peru var: hur funkar det med toaletterna på inkaleden?! Vad händer om man blir akut dålig i magen? Well, på alla campingar hade vi antingen en ganska sunkig toalett eller endast ett hål i marken. På kvällarna/nätterna fick man ta med sig ficklampa/pannlampa för att ens se var man gick. En del tyckte det var väldigt jobbigt med hål i marken. För min del var det helt okej. Dock var det näst intill omöjligt att gå på toa långe eftersom du behövde sitta på huk, och efter bara ett par minuter så börjar fötterna domna. Kändes som man var hundra år när man skulle resa sig från den positionen.
Vad hände om man behövde gå på toa på vandringen då? Jo, då sa Eddie att man skulle säga "I have to pick a flower" och kila in i naturen. Detta fick alla vi göra några enstaka gånger. Inte alltid så trevligt eftersom man ofta råkade trampa i nåt olämpligt, då de "bra" ställena redan var upptäckta av andra.
Hur som haver, toalett var oftast inga problem, så länge man är lite hårdhudad. Enda gången det var svårt var tredje dagen när det oftast var stup på ena sidan och bergsvägg på andra sidan.

Denna kvällen regnade det. Mycket!! Trots torrperioden. Det bekymrade oss dock inte, då vi mest satt under stora tältet och åt. Vi hoppades självklart på bättre väder inför morgondagen, då det skulle bli den längsta vandringen.
Direktlänk, 0 Kommentarer

Inkaleden dag 1

Publicerat 2018-07-16 14:50:48 i Allmänt
Då var dagen kommen då vi skulle börja vandra den efterlängtade inkaleden. Vi var båda nervösa och spända. Hur skulle vi klara höjden? Hur skulle magen klara sig? Hur tufft fysiskt skulle det bli? Allt detta skulle vi bli varse om snart.
Vår vandringsgrupp bestod av totalt 7 personer inklusive guiden. Dessa var Heidi och Åsmund från Norge, Theresa och Leanna från USA, jag och Maria samt Eddie vår guide.
På morgonen åkte vi buss till vår check-point där de kollade passen och biljetterna som vår guide hade. För varje år som går så blir det mer och mer strikt med hur många som får gå inkaleden, samt måste alla papper vara 100% korrekta vad gäller namn och personnummer.
Bussresan dit var en väldigt skumpig ride. Vägarna här i Peru är inte direkt de slätaste. Därför känns det ibland som att man åker runt som en kula i en tombola-maskin. Maria som lät blir åksjuk mådde inte alltid superbra vid dessa åkturer. Chaufförerna kör även väldigt snabbt och ofta när man är uppe i bergen är det stup på ena sidan och bergsvägen på andra sidan. Bara att blunda och tänka på något annat, tänkte jag ofta. Dock är det inte första gången jag åker buss uppe i bergen.

När passen och alla uppgifter var godkända kunde vi börja vandra. Alla använde vandringsstavar, och det visade sig vara till stor hjälp senare när det blev lite tuffare terräng.
Första dan var ganska lätt fysisk. Ibland kom några längre uppförsbackar som gjorde att andningen fick sig en turn. Första dan kändes bra för min del, och jag kände att timmarna jag lagt på gymmet innan hade gett resultat. Dock var vår guide noga med att detta inte var en tävling och att man lätt kunde bli höjdsjukan om man inte tog det försiktigt.
Maria som redan innan hade problem med lungorna och andningen kände tidigt att vandringen blev ansträngande. Vi var dock väldigt nöjda med att vara så liten grupp eftersom det var lättare att hålla ihop när någon blev trött eller mådde dåligt.

Eftersom vandringen var hyfsat lätt idag kunde man njuta mycket av den magnifika naturen och bergslandskapet som hela tiden omringade oss. Det var nästan svårt att ta in att vi faktiskt fick uppleva det här!
Ibland stannade vi påvägen och tittade på växter som Eddie pratade om. En häftig sak vi hittade var parasiter som satt på kaktusar. Dessa var gråfärgade när det satt på kaktusen men när man krossade dem så bildades röd färg. Eddie berättade att dessa användes som läppstift. Alla i gruppen fick därför ett rött sträck på näsan av denna färgen.

Halvvägs genom vandringen stannade vi och åt lunch som vår egna kock hade ordnat. Bärarna hade satt upp ett tält som vi satt i. Såhär åt vi frukost, lunch och middag samt tee-time varje dag.
Maten var helt outstanding!! Och de var supernoga med att jag skulle kunna äta allt med mina allergier. Vid varje måltid blev vi överraskade över deras kreativitet! Så himla gott alla var! Och magen var i shack hela tiden! Kanske borde äta sånthär hemma?
Efter lunchen fortsatte vi att vandra. Totalt blev det ca 6-7 h vandring första dagen. Vi stannade vid två stycken "inkasights" under dagen. Patallacta och Runkurakay. Ofta såg vi gamla städer som såg ut som en massa grästäckta trappor. Eddie förklarade att de byggde dessa för att få bättre stöd och för bättre hållbarhet. Här odlade man olika födoämnen.

När vi kom fram till vår camping, där endast vår grupp och våra bärare skulle sova, så fick vi applåder och high five från bärarna som hade kommit dit en bra stund innan oss och redan satt upp våra tält. Kändes nästan lite pinsamt att de applåderade för oss, när det var dem som hade burit det mesta av packningen. Vi ville ju applådera dem istället! Våra hjältar!
Vi fick en stund att landa i våra tält(jag och Maria delade tält) och sedan var det dags för middag. Lika gott den här gången! Efter varje måltid fick vi alltid en kopp te eller koka-te då detta skulle hjälpa mot höjdsjukan och stabilisera magen. Vilket det också gjorde!
Innan vi gick och la oss samlades alla i gruppen tillsammans med guiden och bärarna. Först fick bärarna och kocken presentera sig. Alla utom 1 pratade quechua så Eddie fick översätta. Den sista pratade spanska och var den yngsta i gänget. Dock förstod alla spanska. Alla fick svara på om dem hade några wuawua(fråga mig inte om stavningen), alltså om de hade några barn. Den äldsta bland bärarna var närmare 70 år och hade jobbat med detta i större delen av sitt liv. Eddie berättade att många inte hade haft möjlighet att vidareutbilda sig och fick därför jobba som bärare. Ajajaj, stackars ryggarna tänkte jag såklart. Vi i gruppen fick också presentera oss, vilket jag gjorde på spanska, och påpekade även att jag tänkte på deras stackars ryggar. Kan inte nog uttrycka i denna bloggen hur tacksam jag kände mig för att bärarna fanns, annars hade jag aldrig klarat denna resa. Men hoppas självklart att dagens ungdomar i cusco har möjlighet att vidareutbilda sig. Som sagt, mixade känslor med det här.

Till sist gjorde vi iordning oss inför natten. Men precis innan vi drog igen dragkedjan på tältet satte jag mig och tittade upp mot himlen ovanför bergen. Wow! Slutade nästan andas för en stund. Vilken stjärnhimmel! Det var som silvrigt glitter på ett svart papper. Jag kunde inte sluta titta. Kan ha varit något av det vackraste jag sett i mitt liv.
Till slut fick jag lägga mig då kroppen skrek efter sömn, men när jag slöt mina ögon fanns stjärnhimlen kvar på min näthinna.
Direktlänk, 0 Kommentarer

Dan före dan

Publicerat 2018-07-14 00:31:13 i Allmänt
Innan vi drog igång själva vandringen tog våran guide med oss till ett par sevärdheter utanför cusco. Det första stoppet var vid en Jesusstaty som står högt uppe på ett av bergen. Denna syns nere från cusco och lyser upp på kvällen. Påminner ganska mycket om Jesusstatyn i Rio, som vi för övrigt kommer besöka i slutet på denna resan.

Andra stoppet blev vid en plats vid namn Sacred Valley. Vi stannade med bussen uppe bland bergen och blickade ut över den vackra floden som slingrade sig igenom byn. Vid denna tiden var vi en ganska stor grupp som åkte tillsammans. Vi skulle senare delas in i två grupper. Den ena gruppen till inkaleden(våran grupp) och den andra gruppen till larestrek(en annan vandringsled som inte går till Machu Picchu. De tar dock tåget dit efter några dagars vandring uppe på högre höjd än inkaleden). Alla i den stora gruppen verkade trevliga så detta skulle nog inte bli några problem, vilka vi än skulle vandra med, tänkte vi. I anslutning till oss var också ett stort gäng från USA på 14 personer(släktingar trodde vi) varav en av dem var runt 60 års åldern och helt och hållet störtskön. Det märktes att han var mycket äldre än de flesta av oss andra, så vi undrade självklart hur det skulle gå för honom.
Till lunch stannade vi vid en restaurang som såg ut att ligga mitt ute i ingenstans, men Wow vilken mat! Vilken lyx! Det märktes att de verkligen ansträngde sig. Särskilt då de anpassade maten efter mina allergier. En av killarna i USA-gruppen testade att äta marsvin då detta tydligen är en specialitet här. Såg dock lite läskigt ut då klorna fortfarande var kvar...

Efter maten åkte vi till två olika byar för att hälsa på lokalbefolkningen och se hur de arbetar. Först en by där en massa kvinnor arbetade med att sy och sticka kläder, mössor, vantar, filtar, you name it. Det första som fångade vår blick var dock en flock med lamadjur och alpackor. Så otroligt söta!! Men ännu sötare var en liten peruansk flicka som såg ut att nyss ha lärt sig gå som stod å klappade på alpackorna utan den minsta rädsla.
Vi fick sedan sitta i en ring och titta när de färgade tagen. De använde endast naturliga saker för att framställa färgerna. Helt fantastiskt!
Vi fick även en demonstration av olika livsmedel som de använde i byn. Mycket potatis och majs.
Självklart köpte vi lite kläder där. Både för att stötta byn, men också för att der fanns så himla mycket fint! För min del blev det en mössa, en tröja och ett par vantar. Kvinnorna i byn bar en röd/vit mössa som symboliserade deras relationsstatus. Åt ena hållet var man singel och åt andra hållet var man gift. För min del ville jag veta hur man skulle ha den om man var sambo, hehe.

Efter detta åkte vi till en annan by där de visade hur de byggde hus nere vid floden. Eftersom Peru har en torrperiod och en regnperiod så faller husen ofta isär när regnperioden kommet. Vilket innebär att de får bygga om en stor del varje år. För oss lät detta fruktansvärt. Jag menar, jag blir frustrerad bara ett arbete försvinner på datorn och jag måste göra om allt. Här snackar vi om ett hus. Vår guide berättade att många byar dock hjälptes åt när det behövdes. De fick inte betalt, men visste att de skulle få hjälp tillbaka när de behövde.
En av männen i byn visade hur de tillverkade stora klossar som de staplade på varandra. Dessa var gjorde av typ lera, halm och sten. Han skyfflade upp all i en trä-fyrkant och trampade sedan barfota i detta för att få det platt. Herregud tänkte jag, detta arbete var inte särskilt ergonomiskt. Mycket böjda ryggar och tunga lyft. Okej, jag är arbetsskada, jag vet.
I samma by tillverkades keramikfigurer. Verkligen supervackra! Dock köpte vi inget här, då vi inte hade mycket kontanter med oss, och dessutom var dessa figurer ganska ömtåliga. Inte så lämpliga för att ligga i en backpackingväska.

De flesta vi träffade från lokalbefolkningen pratade det gamla indianspråket quechua. Helt omöjligt att förstå då det inte alls är släkt med spanska. Guiden fick därför översätta allting.
På kvällen åkte vi till en by vad namn olantaytambo. Där sov vi på ett hotell och förberedde oss inför dagen D. Innan vi åkte från cusco fick vi order om att packa så lätt vi bara kunde. Detta för att bärarna endast får bära ca 20-25 kg var. Vi kom att förstå varför senare. Dock var det väldigt svårt att packa så lätt eftersom vi visste att det skulle förekomma en hel del temperaturskillnader. Menmen, sagt och gjort! Vi hyrde sovsäck, underlag och stavar. Utöver detta fick vi packa 2,5 kg. Resten tryckte vi ner i våra små ryggsäckar som vi skulle bära själva.
Innan vi gick och la oss käkade vi på en restaurang i byn.
Spända av förväntan gick vi sedan och la oss inför det stundande äventyret.
Direktlänk, 0 Kommentarer

Peru!! Vi är här!!

Publicerat 2018-07-08 04:48:36 i Allmänt
Då var vi på plats i cusco! Eller rättare sagt, vi kom hit igår. Först tog vi flyget till Lima(mellanlandade i Amsterdam) och sov där en natt. Vi fick inget större intryck av Lima då vi endast spenderade natten där. 
 
Väl framme i cusco på förmiddagen kände vi redan att vi var kära i staden! Den lilla genuina staden med friskare luft än vi nånsin har upplevt! Folket är precis som jag tänkt mig! Vissa är klädda precis som vi medan en del äldre och även yngre kvinnor går runt med ryggsäckar i form av filtar som de virar runt kroppen. En del har långa flätor och hatt. Gud vad jag älskar detta! Jag har även fått användning av mina spanskakunskaper en hel del då många inte är jättebra på engelska. Taxichaufförerna har varit supersociala och berätta mycket om Peru. 
 
Första dagen i cusco stannade vi på hotell puma där vi direkt blev serverade koka-te. Detta är blad som klassas som en mild drog men, som enligt lokalbefolkningen hjälper mot höjdsjukan. Vi är ju trots allt på ca 3000 m.ö.h, och jag kan säga att det känns. Jag har under dessa två dagar känt mig lite yr och haft en lätt tryckande känsla i huvudet. 
 
Dag 2 i cusco promenerade vi till Plaza de armas. En liten park med fina gräsmattor, en fontän med en vacker staty och fina byggnader runtomkring. Man ser hela tiden en liten skymt av bergen, vilket känns superhärligt! 
Vi njöt av strålande sol denna dag, vilket var välkommet eftersom natten hade varit suuuperkall! Tur att vi tog med oss underställ och yllesockar. Täcket bestod av flera tjocka filtar, så det var nästan tungt att vända sig i sängen. 
 
Under eftermiddagen var vi på möte med g adventures och träffade resten av gruppen samt fick information om turen. 
Nu ligger vi spända och nervösa inför morgondagen och kommande dagarna äventyr. På torsdag når vi machu pichu. Så vi hörs igen om ca 1 vecka! 
 
Natti natti! 
Direktlänk, 0 Kommentarer

1 månad i Sydamerika!!!

Publicerat 2018-07-07 01:47:00 i Allmänt
Då var det dags för ett nytt äventyr! Nämligen Sydamerika! <3 SOM jag längtat efter den här resan! Jag kommer resa med min fina vän Maria och vi kommer besöka Peru, Argentina, Uruguay och Brasilien! Största anledningen till att vi åker är för att gå inkaleden som jag drömt om i många många år! Men mer om det senare! 
En hel del förberedelser har det ju varit förstås. Resan bokades i slutet på oktober -17 och avgår i början av juli -18. Vi fick reda på att det skulle bli en del temperaturskillnader, och därför var det svårt att packa väskan. Men tacka gudarna för vacuumpåsar! Dunjackan blev plötsligt platt! 
 
En hel del vaccineringar blev det också. Tyfoidfeber, gula febern och kolera. Hepatit A+B hade jag sen tidigare. 
Länkade sedan apoteket på diverse värktabletter, immodium och myggspray. Borde nästan ha fått en reserabatt? ;)
 
En stor del av resan bokade vi genom kilroy. De hjälpte oss att hitta ett företag som säljer paketerade turer. G adventures. Med dessa bokade inkaleden och en 17 dagars tur mellan Buenos Aires och Rio de Janeiro genom Uruguay. 
När alla vouchers, flygbiljetter var utskrivna, passet var kontrollerat och vaccinationskorten klara, så var det bara att invänta den otroligt häftiga resa som strid framför oss! 
 
 
Direktlänk, 0 Kommentarer

New York, New York

Publicerat 2018-07-07 01:45:04 i Allmänt
Då var det dags för mig att äntligen besöka United States of America, och inte mindre än New York! 
Resan gjordes med Martin och hans familj under en vecka tid. 
Vi kom fram på kvällen och jag var i princip en levande zombie. Vi gick och åt(jag höll på att somna med huvudet i pizzan) och sen gick vi till Time square som låg ganska nära vårt hotell på mid town. Ang vårt hotell så var det väldigt trevligt, men frukosten var det värsta jag var med om. En muffins och kaffe eller juice. För mig som inte äter gluten var det inte en lätt match. Lyckades dock byta det mot fruktsallad. 
 
New York bjöd på väldigt mycket folk och väldigt mycket trafik. Folk hemma hade sagt att jag skulle shoppa mycket men faktum var att allt var väldigt dyrt. 
En dag gick vi runt i central park, som är väldigt stor. Men Wow vilken kontrast till den stressiga atmosfären med all trafik! 
En kväll åkte vi upp i Empire state building. Stackars Martin var blek som ett lakan pga höjdskräck. Jag själv kunde inte sluta titta ut på den fantastiska utsikten med alla lampor och skyskrapor. 
Skyskraporna fick vi även se när vi gick över Brooklyn Bridge efter att besökt coney Island i några timmar(där jag och cassandra faktiskt badade). Den skylinen vi såg när vi tittade ut över Manhattan var obeskrivlig! 
 
Vi besökte två museum. Metropolitan museum of art och natural history museum. Martins favorit var självklart dinosaurierna .
Första dagen gick vi längd high line och träffade sedan min släkting Eva för att äta lunch. Hon har bott på Manhattan i många många år och stormtrivs! 
 
Men det bästa på resan måste ändå varit när vi var på Broadway och såg lejonkungen. Japp jag grät till introt och när mofasa dog. 
Scenkläderna var helt fantastiska! De som spelade giraffer gick på fyra styltor!! Vem klarar sånt egentligen?! Nära oss fanns en mittgången där en del "djur"/musikalartister kom gåendes, vilket var väldigt effektfullt. Dock lyckades en stor elefant som bestod av fyra personer fastna i christoffers fot, så de fick springa fram till scenen innan circle of life var slut! 
 
Sista dagen tog vi en båttur ut för att se frihetsgudinnan. Vi betalade lite mer än tänkt. Men vi fick stå ute på däck med masa bra musik i högtalarna. Grät en skvätt när vi började närma oss frihetsgudinnan. Kändes så mäktigt på nåt sätt! På denna båten fick vi även se New York skyline i dagsljus. 
 
Det finns verkligen mycket att berätta om New York och det är indeed en stad som aldrig sover. Men nu ska jag faktiskt sova och drömma mig bort till nästa äventyr! 
 
Byebye!
Direktlänk, 0 Kommentarer

emiliaresa.blogg.se

En blogg om kärleken till att resa! Hittills Singapore, Malaysia, Australien, Indonesien, Thailand, Mexiko, Grekland, Tjeckien, Österrike, Slovenien, Kroatien, Finland, Polen, Frankrike, Monaco, Cypern, USA, Peru, Argentina, Uruguay och Brasilien.

RSS 2.0