Då var dagen kommen då vi skulle börja vandra den efterlängtade inkaleden. Vi var båda nervösa och spända. Hur skulle vi klara höjden? Hur skulle magen klara sig? Hur tufft fysiskt skulle det bli? Allt detta skulle vi bli varse om snart.
Vår vandringsgrupp bestod av totalt 7 personer inklusive guiden. Dessa var Heidi och Åsmund från Norge, Theresa och Leanna från USA, jag och Maria samt Eddie vår guide.
På morgonen åkte vi buss till vår check-point där de kollade passen och biljetterna som vår guide hade. För varje år som går så blir det mer och mer strikt med hur många som får gå inkaleden, samt måste alla papper vara 100% korrekta vad gäller namn och personnummer.
Bussresan dit var en väldigt skumpig ride. Vägarna här i Peru är inte direkt de slätaste. Därför känns det ibland som att man åker runt som en kula i en tombola-maskin. Maria som lät blir åksjuk mådde inte alltid superbra vid dessa åkturer. Chaufförerna kör även väldigt snabbt och ofta när man är uppe i bergen är det stup på ena sidan och bergsvägen på andra sidan. Bara att blunda och tänka på något annat, tänkte jag ofta. Dock är det inte första gången jag åker buss uppe i bergen.

När passen och alla uppgifter var godkända kunde vi börja vandra. Alla använde vandringsstavar, och det visade sig vara till stor hjälp senare när det blev lite tuffare terräng.
Första dan var ganska lätt fysisk. Ibland kom några längre uppförsbackar som gjorde att andningen fick sig en turn. Första dan kändes bra för min del, och jag kände att timmarna jag lagt på gymmet innan hade gett resultat. Dock var vår guide noga med att detta inte var en tävling och att man lätt kunde bli höjdsjukan om man inte tog det försiktigt.
Maria som redan innan hade problem med lungorna och andningen kände tidigt att vandringen blev ansträngande. Vi var dock väldigt nöjda med att vara så liten grupp eftersom det var lättare att hålla ihop när någon blev trött eller mådde dåligt.

Eftersom vandringen var hyfsat lätt idag kunde man njuta mycket av den magnifika naturen och bergslandskapet som hela tiden omringade oss. Det var nästan svårt att ta in att vi faktiskt fick uppleva det här!
Ibland stannade vi påvägen och tittade på växter som Eddie pratade om. En häftig sak vi hittade var parasiter som satt på kaktusar. Dessa var gråfärgade när det satt på kaktusen men när man krossade dem så bildades röd färg. Eddie berättade att dessa användes som läppstift. Alla i gruppen fick därför ett rött sträck på näsan av denna färgen.

Halvvägs genom vandringen stannade vi och åt lunch som vår egna kock hade ordnat. Bärarna hade satt upp ett tält som vi satt i. Såhär åt vi frukost, lunch och middag samt tee-time varje dag.
Maten var helt outstanding!! Och de var supernoga med att jag skulle kunna äta allt med mina allergier. Vid varje måltid blev vi överraskade över deras kreativitet! Så himla gott alla var! Och magen var i shack hela tiden! Kanske borde äta sånthär hemma?
Efter lunchen fortsatte vi att vandra. Totalt blev det ca 6-7 h vandring första dagen. Vi stannade vid två stycken "inkasights" under dagen. Patallacta och Runkurakay. Ofta såg vi gamla städer som såg ut som en massa grästäckta trappor. Eddie förklarade att de byggde dessa för att få bättre stöd och för bättre hållbarhet. Här odlade man olika födoämnen.

När vi kom fram till vår camping, där endast vår grupp och våra bärare skulle sova, så fick vi applåder och high five från bärarna som hade kommit dit en bra stund innan oss och redan satt upp våra tält. Kändes nästan lite pinsamt att de applåderade för oss, när det var dem som hade burit det mesta av packningen. Vi ville ju applådera dem istället! Våra hjältar!
Vi fick en stund att landa i våra tält(jag och Maria delade tält) och sedan var det dags för middag. Lika gott den här gången! Efter varje måltid fick vi alltid en kopp te eller koka-te då detta skulle hjälpa mot höjdsjukan och stabilisera magen. Vilket det också gjorde!
Innan vi gick och la oss samlades alla i gruppen tillsammans med guiden och bärarna. Först fick bärarna och kocken presentera sig. Alla utom 1 pratade quechua så Eddie fick översätta. Den sista pratade spanska och var den yngsta i gänget. Dock förstod alla spanska. Alla fick svara på om dem hade några wuawua(fråga mig inte om stavningen), alltså om de hade några barn. Den äldsta bland bärarna var närmare 70 år och hade jobbat med detta i större delen av sitt liv. Eddie berättade att många inte hade haft möjlighet att vidareutbilda sig och fick därför jobba som bärare. Ajajaj, stackars ryggarna tänkte jag såklart. Vi i gruppen fick också presentera oss, vilket jag gjorde på spanska, och påpekade även att jag tänkte på deras stackars ryggar. Kan inte nog uttrycka i denna bloggen hur tacksam jag kände mig för att bärarna fanns, annars hade jag aldrig klarat denna resa. Men hoppas självklart att dagens ungdomar i cusco har möjlighet att vidareutbilda sig. Som sagt, mixade känslor med det här.

Till sist gjorde vi iordning oss inför natten. Men precis innan vi drog igen dragkedjan på tältet satte jag mig och tittade upp mot himlen ovanför bergen. Wow! Slutade nästan andas för en stund. Vilken stjärnhimmel! Det var som silvrigt glitter på ett svart papper. Jag kunde inte sluta titta. Kan ha varit något av det vackraste jag sett i mitt liv.
Till slut fick jag lägga mig då kroppen skrek efter sömn, men när jag slöt mina ögon fanns stjärnhimlen kvar på min näthinna.