Denna dagen blev det inte mycket gjort. Vi var ganska trötta och behövde ta igen oss inför morgondagen. Så vi stannade mest på rummet, kollade film i Marias telefon och åt när vi kände att vi behövde. Det enda jobbiga var att rummen i Peru var sviiiinkalla. Vi fick ofta bädda ner oss med flera lager kläder och filtar(ibland även mössa) för att hålla värmen. Det fanns nämligen inga element i rummen. 

 

Dagen efter var det dags för en annan vandring. Men bara en endagsvandring. Rainbow mountains var vårt mål. De låg på högsta altituden hittills för vår del. Ca 5200 möh. Vi åkte med Bamba experience i en grupp. Först buss ett par timmar. Sedan började vandringen så sakta. Vår guide döpte lustigt nog våran grupp till Hakuna Matata. Vad är oddsen lixom?! 

Maria hade varit osäker på om hon skulle följa med, eftersom altituden hade tagit mycket på henne på inkaleden. Men hon följde med ändå! 

Vi fick gå ganska långsamt för att inte bli höjdsjuka. Första timmen var i princip inga problem. Jag kände knappt nåt i benen eller andningen. Dock var det ganska plant till en början. När det var ca en halvtimme kvar började vår guide stressa oss lite och sa att vi behövde skynda på. Maria ville fortfarande ta det lugnt och visste inte om hon skulle orka hela vägen. Längs med stigen gick lokalbefolkning med hästar, för dem som inte orkade gå. Men jag var fast besluten att klara det själv. Jag sa hejdå för en stund till Maria och började traska på i högre tempo. Till en början gick allt bra, fortfarande bara lätt sluttning. Det var inte förrän jag började komma upp i ca 4800 möh, och det blev brantare och brantare, som det började bli riktigt jobbigt. Huvudvärken började göra sig påmind ju högre upp jag kom, och andningen och benen blev mer och mer ansträngda. Efter vad som kändes som en evighet stod jag äntligen uppe på berget och fick se de fantastiska bergen med alla möjliga olika färger. Wow vad detta på riktigt? På ett sätt nästan svårt att ta in eftersom jag var så trött. Det var massor med folk på denna platsen, men jag försökte ändå ta lite kort. 

 

Efter några minuters återhämtning började jag vandra upp till toppen av berget. Det var ingen jättelång bit, men jag skulle definitivt få bättre bilder där uppifrån. Påvägen upp fick jag i princip räkna stegen jag tog, pausa efter ca 20 steg, andas och sedan fortsätta tills jag till slut nådde toppen. Det var absolut värt det!! Färgerna man såg uppifrån toppen var magiska! Mitt emot det mest färgglada berget syntes glaciärer. Och vi var så nära dem! Jag stod en stund och roterade blicken runt mig och försökte förstå vad jag faktiskt tittade på. Regnbågsberg! Wow! 

 

Jag blev väldigt glad när guiden ropade på mig att Maria hade kommit upp på berget! Jag tog mig ner för toppen, kramade om min urtrötta kompis, tog lite bilder och sedan började vandringen nedför. Det var nu som huvudvärken blev starkare. Efter ca 1,5 h-2 h satt vi åter i bussen. Båda med huvudvärk och illamående. Nu var det bara att vila, vila, vila. Vi stannade påvägen tillbaka och åt middag. Under tiden berättade guiden lite om regnbågsbergen. Tydligen hade de varit täckta av snö och is för ca 3 år sedan. Med klimatförändringarna hade de mer och mer börjat framhäva efter det. Färgerna berodde på en rad olika bergarter, bla silver. Man tror att färgerna kommer på starkare och starkare med åren. Tänk vilka under naturen kan skapa egentligen! 

 

Det var mörkt när vi kom tillbaka till hotellet, så vi packade våra saker och gick sedan och la oss. Morgonen därpå tog vi farväl av cusco. Nu var det dags att åka vidare. Mot nya äventyr!