Efter att ha mellanlandat i Bogotá, där vi bara var kvar på flygplatsen, kom vi fram till Buenos Aires tidigt på morgonen. Vi tog en taxi, som kostade alldeles för mycket, till hostelet där vi dumpade våra väskor. Vädret var inte direkt kanon och der var ganska kyligt. Vi satte oss på hostelet, åt frukost, chillade och utnyttjade wifi. Vid 11:30 hoppade vi på en guidad tur till området La Boca. Ett väldigt mysigt och speciellt ställe! Känt för sina färgglada hus. Tillsammans med guiden gick vi runt och strosade bland caféer, souvenirbutiker och ett par som dansade tango utanför en restaurang.

Efter en mängd bilder gick vi till en restaurang och köpte lunch. Argentina är mycket känt för sin köttkultur. Därför köpte jag och de flesta av oss "lomo con pan" från grillen, efter rekommendation av guiden. Och det var verkligen gott! Salsa fick man ta själv. Chimichurri för min del. Mums!

När maten hade stillat hungern gick vi vidare till fotbollsarenan i La Boca området. Uppenbarligen var detta jättestort för fotbollsfans. Det fanns tom ett museum där inne med tröjor, bilder och pokaler. Men eftersom jag inte är större fan än att jag tittar på VM, var detta ingen som intresserade mig särskilt.

Väl tillbaka på hostellet fick vi installera oss på rummet, som vi skulle dela med 4 andra tjejer från våran nya grupp. Det var skönt att bli introducerade till några st innan vi träffade hela gruppen. Resterande träffade vi lite senare när vi hade ett informationsmöte med guiden. De flesta var från Storbritannien, en från Holland, en från Schweiz och en som flyttat från Storbritannien till Australien. De flesta kände redan varandra, då de hade rest i Bolivia, Chile och Peru med damma guide innan denna resan. Vår guide, Sabrina, var från Brasilien och skulle följa med oss ända till från Buenos Aires till Rio de Janeiro.

Efter mötet åkte vi gemensamt till en trum-show en liten bit från där vi bodde. Mycket samba och latinska rytmer! Ganska najs! Dock var jag och Maria väldigt trötta och längtade faktiskt efter att gå och lägga oss. Det hade varit ett par långa dagar. Det var dessutom ganska kallt när man kom ut från konserten, så vi längtade efter att komma in till värmen.

Dagen därpå bestämde vi oss för att promenera i stan och se La Recoleta och Teatro Colon. Dessvärre var biljetterna slut när vi kom till teatern.
Recoleta fick vi allafall se! Väldigt annorlunda ställd. Detta är alltså i princip en kyrkogård. Dock är gravarna stora(alltså typ dubbla min längd) och en del har statyer på gravarna. Många hade som små "hus" i marmor eller annan sten, och sedan låg kistan/kistorna där inne. Vissa var moderna, vissa väldigt gamla och såg nästan bortglömda ut. En del såg läskiga ut, och denna platsen hade varit perfekt för att spela in en skräckfilm. På denna kyrkogården ligger Evita Peron begravd. Tog en stund innan vi hittade den. Inget speciellt egentligen. Men ändå sevärd.

På tillbakavägen var det ruggigt kallt. Mössa, vantar och halsduk var det som gällde. Då vi var ganska trötta köpte vi oss varsin Subway och åt på hostelet. Spelade lite kort och tog det lugnt.
På kvällen gjorde vi oss fina och drog till en tangoshow!! Men innan dess fick vi träffa två av personerna bakom kulisserna och prova några tangosteg. Faktiskt en väldigt rolig sak att ha som en liten bonus! Lektionen varade i ca 1 h.
Sedan var det dags för middag. Närmare bestämt trerätters. Wow sicka måltider! Jag beställde chorizo till förrätt, fläsk-steak med sötpotatis till varmrätt och Creme Brule till efterrätt! Snacka om att vi höll på att spricka. Och just det ja, det ingick obegränsat med vin också! Dock höll vi oss ganska korta med vinet eftersom vi skulle upp tidigt och fara vidare dagen efter.
Själva tangoshowen som började efter middagen var A.M.A.Z.I.N.G! Så himla professionella! Det var tre killar och tre tjejer som dansade. En äldre man och yngre kvinna sjöng några låtar. Bakgrundsmusiken var även live! Danserna var både lekfulla, passionerade och hade ofta en story bakom. Exempelvis något triangeldrama.

Kände mig väldigt nöjd med att avsluta Argentina på detta fantastiska sätt! Blev trots allt inte många dagar, det var väldigt kallt och dåligt väder, men det fick mig verkligen att känna att jag vill komma tillbaka och se mer!

Då var dagen kommen! Dagen då jag skulle få uppleva en av mina största drömmar.
Vi väcktes 03:25 för att snabbt få i oss en lätt frukost och sedan ta oss till första check point som öppnade 5:30. Den låg i och för sig bara runt hörnet av våran campingplats, men det var oerhört många som skulle vandra sista biten idag, och därför valde vi att gå upp tidigt så vi kom långt fram i kön vid check point. 1 h fick vi vänta ungefär. Becksvart var det. Men tiden gick ganska fort ändå. Plötsligt var det dags att gå igenom och sen var det bara att traska på. De sista 2 h av vår vandring i Anderna.
Dagens vandring var inte lika härlig som tidigare eftersom alla gick efter varandra hela tiden och man hade knappt tid att stanna och ta kort för att folk trängde sig bakom. Å andra sidan var vi ganska redo att bli klara med vandringen.

Efter att ha bemästrat några knepiga trappor kom vi till slut upp till vad som liknade en port. Här var det redan en massa folk. Det var ganska dimmigt och vi stod uppe på en höjd. Vi tycktes börja skymta delar av Machu Picchu, men på avstånd. Några kort å några selfies blev det iallafall här.
Sedan fortsatte vi ner till den klassiska foto-delen. Det var fortfarande ganska dimmigt, men det började ändå klarna lite och då passade vi på att ta några gruppfoton och enskilda foton. Vi var så stolta allihopa att vi tagit oss ända fram. Alla i ett stycke. Jag kunde inte heller ha fått en bättre grupp. En familj!

Jag tog en stund för mig själv, satte i mina lurar i öronen, och när jag hörde musiken så brast det. I så många år har jag drömt om att få se det här.
När jag var ca 12-13 år, fick jag en bok som hette "Den gömda inkastaden". Detta är förstås en påhittat historia, men handlar om inkaindianerna och hur spanjorerna kom för att ta över deras stad. Jag blev fast. Direkt. Förälskad. I kulturen, sättet att tro på, sättet att dyrka moder jord. Det verkligen tilltalade mig. I gymnasiet gjorde jag sedan ett arbete om inkaindianerna där jag fick möjlighet att träffa en man från Peru som sa sig vara ex-inkaindian. Då blev jag ännu mer frälst.
Och nu, 13-14 år senare, stod jag och blickade ut över något som jag längtat efter så länge. För en kort stund försvann alla turister runtomkring mig och det kändes som det bara var jag och byn med berget som kallas för det "unga beget" i bakgrunden. Jag kunde föreställa mig hur det såg ut när det faktiskt levde folk här.
När jag vaknade till ur min dagdröm och insåg att folk tittade på mig för att jag stod och grät, gick jag tillbaka till gruppen som gav mig några näsdukar. Sedan gick vi ner i byn där vi stannade och pratade om historien om inkariket.

Eddie berättade att inkafolket inte kunde skriva utan använde sig av att måla bilder samt olika band i olika färger som de knöt knutar på. Knutarna och färgerna symboliserade olika saker. När de ville föra vidare meddelanden till olika byar hade de löpare som liksom sprang stafett från den ena till den andra med meddelandet. Inkafolket använde sig även av offergåvor. Ibland de vackraste kvinnorna i byn(usch!!), men oftast handlade det om mat och vissa djur(också hemskt, men ändå). De var väldigt noga med att lyssna på moder jord. Om det kom ett kraftigt regn, åska eller jordbävning så trodde de att gudarna var arga för att människorna hade gjort något fel. Därför försökte de alltid sköta sig och ta hand om det de hade. På den tiden använde de lama och alpacka som transportdjur. Idag finns det även höstar och åsnor, men dessa djur kom till Sydamerika genom spanjorerna.

När vi satt på en gräsplätt och pratade kom plötsligt en lama gåendes mot oss, brydde sig inte om att vi satt i en ring, utan gick rakt igenom den och sedan vidare. Snacka om att jag fick kasta mig efter min kamera för att den inte skulle trampa på den. Men väldigt gullig ändå!

Spanjorerna nådde aldrig Machu Picchu dock. Jag tänker inte berätta hela historien här, men hövdingen i Machu Picchu bestämde att alla skulle lämna riket när spanjorerna hade kommit till Cusco. De packade sina saker och återvände aldrig igen. Staden försvann i all vegetation som började täcka den och var försvunnen i ca 400 år. Tills en amerikanare upptäckte den tillsammans med en från lokalbefolkningen. Egentligen visste lokalbefolkningen om Machu Picchu, men hade inget intresse för det. Efter att staden "upptäcktes" igen, började de sakta ta bort vegetationen för att få fram ruinerna. Idag är den en av världens största och populäraste sevärdheter. Man förstår varför när man kommer dit.

Innan vi åkte därifrån gick vi runt i byn, kände på väggarna, tittade ut över vyerna, spanade in soltemplet och bara insöp historien av inkakulturen. Liten kul kuriosa är att ta en klassisk bild av Machu Picchu, vänta den ett kvarts varv och se att bergen bildar ett ansikte i profil. Det visste ni inte va?! Men det funkar!
När vi hade gått ut fick vi inte gå in igen, pga nya regler. Eftersom folk tar tåget är det oerhört mycket folk där och reglerna blir hela tiden striktare och striktare. Eddie trodde att man till slut bara kommet kunna åka linbana över Machu Picchu. Därför var vi tacksamma för att vi fått genomföra detta. Däremot hade vi önskat att vi vandrare hade fått en stund själva vid Machu Picchu, och att tågresenärerna fått komma en annan tid. Dessutom kunde vi inte hjälpa att vi tyckte det kändes fusk när de kom alldeles nyduschade och fräscha och mötte oss som typ luktade urin och svett.

När vi var klara tog vi bussen ner till aguas calientes, där vi skulle ta tåget tillbaka till cusco. Vi åt först lunch på en restaurang(jag åt en supergod ceviche!!!!) där vi tackade Eddie med varsina fraser! Han hade också känt att vi alla blev som en familj och han var väldigt lycklig över att ha spenderat sin födelsedag med oss.
Sist men inte minst tog vi tåget tillbaka till cusco och kunde på ett sätt inte förstå att vi var klara. Vi hade vandrat i 4 dagar och till slut sett Machu Picchu. Wow!

Redan innan visste vi att dag 2 skulle bli den tuffaste. Det hade guiden berättat för oss. Vi började med att gå upp vid 5:15. Bärarna och Eddie väckte oss och gav oss varmt vatten i skålar för att skölja ansiktet och fötterna. Vi fick även en kopp koka-te. Denna rutinen visade vi varje morgon. Faktiskt ganska mysigt även om det var jobbigt att gå upp så tidigt. Bärarna var alltid så trevliga. "Buenos días amigas!!".
När vi hade ätit frukost och gjort iordning oss var det dags att börja dagens vandring. Och denna vandringen blev sannerligen inte lätt. Under 5 h vandrade vi i uppförsbacke/trappor. Fattar ni, 5 timmar!! Men det jobbigaste var faktiskt inte benen, av nån konstig anledning, utan andningen. Vi försökte gå så långt vi kunde och fick ibland stanna för att hämta andan. Maria hade väldig a problem med andningen idag och Eddie fick bära hennes väska en stor del av dagen. "Never again" tänkte Maria. För min del var detta ändå något jag skulle kunna göra igen, eftersom jag gillar dessa typer av utmaningar.
Påvägen tog vi ca 2 större snackspauser. Vi påminde varandra ofta om vikten av att dricka mycket vatten. Det sista vi ville på denna turen var att bli uttorkade.

Efter den låååånga uppförsbacken med typ tusen trappsteg nådde vi äntligen toppen, som även kallas "Dead Women's pass". Svårt att beskriva känslan av att stå uppe på toppen efter alla dessa timmar. Glädje, utmattning, lättnad och fascination över det vackra landskapet som visade sig från den höga höjden.
Vi var nu uppe på ca 4800 möh.
Efter all fotografering började vandringen mot vårat camp. Nedförsbacke i 3 h. Detta var klart lättare för antingen, men desto värre för knäna. Efter en stund började det regna lite smått, vilket gjorde att stenarna blev hala. Ibland snubblade vi till, men hade stor hjälp av våra gångstavar.
Idag var jag faktiskt den som tog mig i mål först (och jag vet, det är ingen tävling, men det kändes så jäkla gött att gå in på stora campingen och ta emot bärarnas applåder efter den tuffaste dagen på vandringen).

När vi kom fram vid 15-tiden var vi helt slut. Totalt utpumpade. Först åt vi lunch och sen la vi oss i tälten en stund och försökte bli av med huvudvärken genom en kort powernap innan det var dags för tee-time. Denna gången hade bärarna poppat popcorn!!! Herregud, tänkte vi. Popcorn på inkaleden. Det var inte vad vi hade förväntat oss. Middagen var återigen outstanding.
På denna campingen stannade alla grupper som gick inkaleden. Därav en väldigt stor camping. En del grupper kom in tidigare än oss, men de flesta verkade komma senare.

En fråga som jag ställde mig innan jag åkte till Peru var: hur funkar det med toaletterna på inkaleden?! Vad händer om man blir akut dålig i magen? Well, på alla campingar hade vi antingen en ganska sunkig toalett eller endast ett hål i marken. På kvällarna/nätterna fick man ta med sig ficklampa/pannlampa för att ens se var man gick. En del tyckte det var väldigt jobbigt med hål i marken. För min del var det helt okej. Dock var det näst intill omöjligt att gå på toa långe eftersom du behövde sitta på huk, och efter bara ett par minuter så börjar fötterna domna. Kändes som man var hundra år när man skulle resa sig från den positionen.
Vad hände om man behövde gå på toa på vandringen då? Jo, då sa Eddie att man skulle säga "I have to pick a flower" och kila in i naturen. Detta fick alla vi göra några enstaka gånger. Inte alltid så trevligt eftersom man ofta råkade trampa i nåt olämpligt, då de "bra" ställena redan var upptäckta av andra.
Hur som haver, toalett var oftast inga problem, så länge man är lite hårdhudad. Enda gången det var svårt var tredje dagen när det oftast var stup på ena sidan och bergsvägg på andra sidan.

Denna kvällen regnade det. Mycket!! Trots torrperioden. Det bekymrade oss dock inte, då vi mest satt under stora tältet och åt. Vi hoppades självklart på bättre väder inför morgondagen, då det skulle bli den längsta vandringen.

Då var dagen kommen då vi skulle börja vandra den efterlängtade inkaleden. Vi var båda nervösa och spända. Hur skulle vi klara höjden? Hur skulle magen klara sig? Hur tufft fysiskt skulle det bli? Allt detta skulle vi bli varse om snart.
Vår vandringsgrupp bestod av totalt 7 personer inklusive guiden. Dessa var Heidi och Åsmund från Norge, Theresa och Leanna från USA, jag och Maria samt Eddie vår guide.
På morgonen åkte vi buss till vår check-point där de kollade passen och biljetterna som vår guide hade. För varje år som går så blir det mer och mer strikt med hur många som får gå inkaleden, samt måste alla papper vara 100% korrekta vad gäller namn och personnummer.
Bussresan dit var en väldigt skumpig ride. Vägarna här i Peru är inte direkt de slätaste. Därför känns det ibland som att man åker runt som en kula i en tombola-maskin. Maria som lät blir åksjuk mådde inte alltid superbra vid dessa åkturer. Chaufförerna kör även väldigt snabbt och ofta när man är uppe i bergen är det stup på ena sidan och bergsvägen på andra sidan. Bara att blunda och tänka på något annat, tänkte jag ofta. Dock är det inte första gången jag åker buss uppe i bergen.

När passen och alla uppgifter var godkända kunde vi börja vandra. Alla använde vandringsstavar, och det visade sig vara till stor hjälp senare när det blev lite tuffare terräng.
Första dan var ganska lätt fysisk. Ibland kom några längre uppförsbackar som gjorde att andningen fick sig en turn. Första dan kändes bra för min del, och jag kände att timmarna jag lagt på gymmet innan hade gett resultat. Dock var vår guide noga med att detta inte var en tävling och att man lätt kunde bli höjdsjukan om man inte tog det försiktigt.
Maria som redan innan hade problem med lungorna och andningen kände tidigt att vandringen blev ansträngande. Vi var dock väldigt nöjda med att vara så liten grupp eftersom det var lättare att hålla ihop när någon blev trött eller mådde dåligt.

Eftersom vandringen var hyfsat lätt idag kunde man njuta mycket av den magnifika naturen och bergslandskapet som hela tiden omringade oss. Det var nästan svårt att ta in att vi faktiskt fick uppleva det här!
Ibland stannade vi påvägen och tittade på växter som Eddie pratade om. En häftig sak vi hittade var parasiter som satt på kaktusar. Dessa var gråfärgade när det satt på kaktusen men när man krossade dem så bildades röd färg. Eddie berättade att dessa användes som läppstift. Alla i gruppen fick därför ett rött sträck på näsan av denna färgen.

Halvvägs genom vandringen stannade vi och åt lunch som vår egna kock hade ordnat. Bärarna hade satt upp ett tält som vi satt i. Såhär åt vi frukost, lunch och middag samt tee-time varje dag.
Maten var helt outstanding!! Och de var supernoga med att jag skulle kunna äta allt med mina allergier. Vid varje måltid blev vi överraskade över deras kreativitet! Så himla gott alla var! Och magen var i shack hela tiden! Kanske borde äta sånthär hemma?
Efter lunchen fortsatte vi att vandra. Totalt blev det ca 6-7 h vandring första dagen. Vi stannade vid två stycken "inkasights" under dagen. Patallacta och Runkurakay. Ofta såg vi gamla städer som såg ut som en massa grästäckta trappor. Eddie förklarade att de byggde dessa för att få bättre stöd och för bättre hållbarhet. Här odlade man olika födoämnen.

När vi kom fram till vår camping, där endast vår grupp och våra bärare skulle sova, så fick vi applåder och high five från bärarna som hade kommit dit en bra stund innan oss och redan satt upp våra tält. Kändes nästan lite pinsamt att de applåderade för oss, när det var dem som hade burit det mesta av packningen. Vi ville ju applådera dem istället! Våra hjältar!
Vi fick en stund att landa i våra tält(jag och Maria delade tält) och sedan var det dags för middag. Lika gott den här gången! Efter varje måltid fick vi alltid en kopp te eller koka-te då detta skulle hjälpa mot höjdsjukan och stabilisera magen. Vilket det också gjorde!
Innan vi gick och la oss samlades alla i gruppen tillsammans med guiden och bärarna. Först fick bärarna och kocken presentera sig. Alla utom 1 pratade quechua så Eddie fick översätta. Den sista pratade spanska och var den yngsta i gänget. Dock förstod alla spanska. Alla fick svara på om dem hade några wuawua(fråga mig inte om stavningen), alltså om de hade några barn. Den äldsta bland bärarna var närmare 70 år och hade jobbat med detta i större delen av sitt liv. Eddie berättade att många inte hade haft möjlighet att vidareutbilda sig och fick därför jobba som bärare. Ajajaj, stackars ryggarna tänkte jag såklart. Vi i gruppen fick också presentera oss, vilket jag gjorde på spanska, och påpekade även att jag tänkte på deras stackars ryggar. Kan inte nog uttrycka i denna bloggen hur tacksam jag kände mig för att bärarna fanns, annars hade jag aldrig klarat denna resa. Men hoppas självklart att dagens ungdomar i cusco har möjlighet att vidareutbilda sig. Som sagt, mixade känslor med det här.

Till sist gjorde vi iordning oss inför natten. Men precis innan vi drog igen dragkedjan på tältet satte jag mig och tittade upp mot himlen ovanför bergen. Wow! Slutade nästan andas för en stund. Vilken stjärnhimmel! Det var som silvrigt glitter på ett svart papper. Jag kunde inte sluta titta. Kan ha varit något av det vackraste jag sett i mitt liv.
Till slut fick jag lägga mig då kroppen skrek efter sömn, men när jag slöt mina ögon fanns stjärnhimlen kvar på min näthinna.

Innan vi drog igång själva vandringen tog våran guide med oss till ett par sevärdheter utanför cusco. Det första stoppet var vid en Jesusstaty som står högt uppe på ett av bergen. Denna syns nere från cusco och lyser upp på kvällen. Påminner ganska mycket om Jesusstatyn i Rio, som vi för övrigt kommer besöka i slutet på denna resan.

Andra stoppet blev vid en plats vid namn Sacred Valley. Vi stannade med bussen uppe bland bergen och blickade ut över den vackra floden som slingrade sig igenom byn. Vid denna tiden var vi en ganska stor grupp som åkte tillsammans. Vi skulle senare delas in i två grupper. Den ena gruppen till inkaleden(våran grupp) och den andra gruppen till larestrek(en annan vandringsled som inte går till Machu Picchu. De tar dock tåget dit efter några dagars vandring uppe på högre höjd än inkaleden). Alla i den stora gruppen verkade trevliga så detta skulle nog inte bli några problem, vilka vi än skulle vandra med, tänkte vi. I anslutning till oss var också ett stort gäng från USA på 14 personer(släktingar trodde vi) varav en av dem var runt 60 års åldern och helt och hållet störtskön. Det märktes att han var mycket äldre än de flesta av oss andra, så vi undrade självklart hur det skulle gå för honom.
Till lunch stannade vi vid en restaurang som såg ut att ligga mitt ute i ingenstans, men Wow vilken mat! Vilken lyx! Det märktes att de verkligen ansträngde sig. Särskilt då de anpassade maten efter mina allergier. En av killarna i USA-gruppen testade att äta marsvin då detta tydligen är en specialitet här. Såg dock lite läskigt ut då klorna fortfarande var kvar...

Efter maten åkte vi till två olika byar för att hälsa på lokalbefolkningen och se hur de arbetar. Först en by där en massa kvinnor arbetade med att sy och sticka kläder, mössor, vantar, filtar, you name it. Det första som fångade vår blick var dock en flock med lamadjur och alpackor. Så otroligt söta!! Men ännu sötare var en liten peruansk flicka som såg ut att nyss ha lärt sig gå som stod å klappade på alpackorna utan den minsta rädsla.
Vi fick sedan sitta i en ring och titta när de färgade tagen. De använde endast naturliga saker för att framställa färgerna. Helt fantastiskt!
Vi fick även en demonstration av olika livsmedel som de använde i byn. Mycket potatis och majs.
Självklart köpte vi lite kläder där. Både för att stötta byn, men också för att der fanns så himla mycket fint! För min del blev det en mössa, en tröja och ett par vantar. Kvinnorna i byn bar en röd/vit mössa som symboliserade deras relationsstatus. Åt ena hållet var man singel och åt andra hållet var man gift. För min del ville jag veta hur man skulle ha den om man var sambo, hehe.

Efter detta åkte vi till en annan by där de visade hur de byggde hus nere vid floden. Eftersom Peru har en torrperiod och en regnperiod så faller husen ofta isär när regnperioden kommet. Vilket innebär att de får bygga om en stor del varje år. För oss lät detta fruktansvärt. Jag menar, jag blir frustrerad bara ett arbete försvinner på datorn och jag måste göra om allt. Här snackar vi om ett hus. Vår guide berättade att många byar dock hjälptes åt när det behövdes. De fick inte betalt, men visste att de skulle få hjälp tillbaka när de behövde.
En av männen i byn visade hur de tillverkade stora klossar som de staplade på varandra. Dessa var gjorde av typ lera, halm och sten. Han skyfflade upp all i en trä-fyrkant och trampade sedan barfota i detta för att få det platt. Herregud tänkte jag, detta arbete var inte särskilt ergonomiskt. Mycket böjda ryggar och tunga lyft. Okej, jag är arbetsskada, jag vet.
I samma by tillverkades keramikfigurer. Verkligen supervackra! Dock köpte vi inget här, då vi inte hade mycket kontanter med oss, och dessutom var dessa figurer ganska ömtåliga. Inte så lämpliga för att ligga i en backpackingväska.

De flesta vi träffade från lokalbefolkningen pratade det gamla indianspråket quechua. Helt omöjligt att förstå då det inte alls är släkt med spanska. Guiden fick därför översätta allting.
På kvällen åkte vi till en by vad namn olantaytambo. Där sov vi på ett hotell och förberedde oss inför dagen D. Innan vi åkte från cusco fick vi order om att packa så lätt vi bara kunde. Detta för att bärarna endast får bära ca 20-25 kg var. Vi kom att förstå varför senare. Dock var det väldigt svårt att packa så lätt eftersom vi visste att det skulle förekomma en hel del temperaturskillnader. Menmen, sagt och gjort! Vi hyrde sovsäck, underlag och stavar. Utöver detta fick vi packa 2,5 kg. Resten tryckte vi ner i våra små ryggsäckar som vi skulle bära själva.
Innan vi gick och la oss käkade vi på en restaurang i byn.
Spända av förväntan gick vi sedan och la oss inför det stundande äventyret.

En liten summering från resorna 2017!
Under detta året blev det inte någon långresa, men däremot en hel del olika resor. Året började med att jag och Elin åkte en weekend till Warszawa. Vi hittade ett superbilligt flyg och kunde därför kosta på oss ett lite dyrare hotell, som egentligen var rätt billigt. Detta var ett spahotell med spa på 43:e våningen och vi bodde på 25:e våningen. Vi var suuuupernöjda med detta! Frukostbuffén var outstanding och spaavdelningen hade panoramafönster med bubbelpool som man kunde sitta i och blicka ut över staden.
Vi tyckte mycket om gamla stan, lazienki park och restaurang Belvedere där vi åt middag med några vi träffade på flyget! Supertrevligt!

Nästa resa gick till Nice och Franska Rivieran med mamma, mickis å natta. Kan summera den resan med vackra strandpromenader och god mat! Vi passade på att ta tåget till både Cannes, Antibes(som hade supermysiga gator och gud glass) samt Monaco! Monaco levde verkligen upp till sin prisklass och exklusiva bilar!

I augusti bar det av till Cypern och Agia Napa med Martin! En stad som endast var en liten fiskeby när mamma var där i sin ungdom. Idag är Agia Napa väldigt känt för sin enorma bargata, och jag säger bara herregud!!! Detta var sannerligen inget för pensionär-Emilia. Höll hårt i Martin hela tiden.
Vi bodde som tur var i utkanten av staden där det var lite lugnare. En dag åkte vi ut till Fin tree Bay, ett badställe en bit ifrån Agia Napa. Här var havet kristallklart! Helt fantastiskt!!
En annan dag åkte vi till Famagusta på den turkiska sidan. Viktigt här var att ha med sitt pass när man åkte över gränsen! Famagusta kallas även för Spökstaden. Detta då staden blev övergiven efter en konflikt mellan grekiska och turkiska sidan. I staden ligger mängder med hotellkomplex som bara ligger helt öde. Ganska kusligt faktiskt! Vi fick inte gå in mellan husen, men vi åkte buss genom några småhus och sedan fick vi stå på en strand där man kunde se raden av övergivna hotell.
En ann dag åkte vi på vinprovning uppe i Trodosbergen. Detta var höjdpunkten på resan! Vi hade en cypriotisk guide som kunde svenska. Han påminde oss ständigt om att "nu är vi på semester!". SÅ härlig!! Vi stannade vid två vingårdar och sedan åt vi på en jättemysig restaurang som ägdes av en cypriotisk familj. Farfar spelade bouzouki och barnbarnen sjöng och dansade! Gud vilken känsla!! Guiden blev också överlycklig när han hörde att jag pratade grekiska!

Ja, 2017 blev verkligen ett bra resår! Men som alltid så gav det bara mersmak och snart blev det dags för att boka nästa resa!

Adiós!